Det stora uppwokenandet

11:33 19 Jul 2017

Filmen Get Out och tv-serien Dear White People tillhör en ny våg av ”woke” populärkultur som uppmärksammar orättvisa strukturer. Men i kölvattnet av Black lives matter-rörelsen har allt fler företag börjat “wokewasha” sina varumärken. “Stay woke” har gått från att vara ett politiskt slagord till att bli motivet på ett shotsglas.

Demonstrationen pågick i två veckor efter dödsskjutningen av 18-årige Michael Brown i Ferguson, Missouri. Deltagarnas hemmagjorda plakat vädjade till polisen att ”stop killing us”. Handsydda banderoller påminde rättsväsendet – som konsekvent svek dem – att även svarta liv hade ett värde. När folkmassorna skingrades av tårgas och polishundar fortsatte kampen på sociala medier, under hashtaggarna #blacklives- matter, #iftheygunnedmedown och #staywoke. Tre år senare marscherar protesttåget rakt in i populärkulturen.

Get Out har kallats för den första ”woke skräckfilmen” och tar avstamp i en tid där rasismen inte längre skriker N-ord på gatorna utan lurar i systemen. Den inledande scenen spegelvänder våra fördomar direkt. I stället för en vit kvinna som går vilse i ett fattigt ghetto så är det en svart man som blir attackerad i ett välbärgat villaområde. När förtexterna börjar rulla spelas Childish Gambinos låt Redbone där Donald Glover sjunger i falsett: ”Stay woke / N***** creeping / They will find you / And catch you sleeping.”

Det är ingen tillfällighet. För Black Lives Matter-rörelsen har uppmaningen ”stay woke” – en fras lånad från Erykah Badus låt Master Teacher – blivit den verbala motsvarigheten till en knuten näve. Att vara woke är att vara vaken, medveten om de strukturella orättvisorna som samhället är inpyrt av. Med sin regidebut riktar Jordan Peele strålkastarljuset mot den svarta upplevelsen i kontrast till det vita privilegiet. I intervjuer kallar han det för den postrasistiska lögnen: ”Bara för att vi har haft en svart president betyder inte det att vi har kommit över rasism.” I Get Out är det därför inte genrens typiska sydstatshillbillies som utgör det rasistiska hotet – det är en liberal medelklassfamilj. En familj där pappan välkomnar sin dotters svarta pojkvän med ett “my man” och sedan säger att han skulle rösta på Barack Obama en tredje gång om han bara kunde.

Men att Get Out är den första “woke skräck filmen” stämmer bara delvis. I George Romeros zombieklassiker Night of the Living Dead från 1968 spelade Duane Jones, en svart man, hjälten Ben. I slutet av filmen blir han misstagen för en zombie och skjuts ihjäl. Bildmontaget som följer för tankarna till det tidiga 1900-talets kombination av lynchning och folkfest. I efterhand framstår genrepionjären Night of the Living Dead som en ovanligt woke skräckfilm. Men 1968 var det vita Amerika inte redo att vakna.

"Om du någonsin har sovit vet du att det svåra inte är att vakna. Det svåra är att undvika frestelsen att somna om."

2017 befinner vi oss i en våg av woke populärkultur, och längst fram tornar Get Out. Strax bakom står Netflix-serien Dear White People, som är baserad på Justin Simiens film med samma namn och belyser rasmotsättningarna på ett välbeställt universitet. Redan innan Dear White People hade premiär lyckades den reta upp kränkta vita Netflix-abonnenter som hotade att säga upp sina abonnemang på grund av “omvänd rasism”. Lite som när moderaten Gunnar Axén kastade ut sin teve efter att ha lyssnat på Athena Farrokhzads antirasistiska sommarprat.

I fjol lånade även Marvel-serien Luke Cage proteströrelsens estetik när den skottsäkra brottsbekämparen från Harlem bar en mörk hoodie, genomborrad av skotthål. För att visa solidaritet med Cage började grannarna i kvarteret också klä sig i munkjackor med hål i. För Black Lives Matter är den sönderskjutna hoodien en stark symbol. 2012 hade den 17-årige pojken Trayvon Martin på sig en munkjacka när han blev ihjälskjuten av den självutnämnde rättskiparen George Zimmerman i Sanford, Florida. Zimmerman, som hävdade att han i självförsvar sköt den obeväpnade pojken i ryggen, friades i rätten.

Men om det sociopolitiska uppvaknandet kan sälja Netflix-abonnemang och biobiljetter borde det väl också kunna sälja t-shirtar, mjukisbyxor och – när vi ändå håller på – shotglas? På Woke clothing kan du köpa just det, plus ett ”Woke starter pack bundle” och en “Mystery woke box”. Och på Redbubble går det att beställa en kudde med trycket ”stay woke”. Men allt det bleknar i jämförelse med Pepsis reklamfilm med Kendall Jenner, som släpptes på årsdagen för mordet på Martin Luther King Jr.

I reklamfilmen får vi följa ett demonstrationståg med deltagare av alla olika hudfärger som ler och håller i plakat med det oklara budskapet “join the conversation”. Vad de protesterar mot, eller för vilket syfte är di ust. Men de är unga, de är kreativa och de kan dansa. Och när Kendall Jenner ser dem tåga förbi medan hon poserar för en fotograf blir hon inspirerad. Nej. Hon blir woke! Hon kastar av sig den blonda peruken som döljer hennes mörka hår. Hon försvinner in i folksamlingen, plockar upp en läskburk och räcker fram den till en kravallpolis. Och det är här reklambyråns demonstration skiljer sig från verklighetens. I stället för att skjuta ner henne med gummikulor tar polismannen emot läsken, dricker den – blir woke. Aktivisterna jublar och omfamnar varandra. Världen är hel igen – fri från orättvisor.

Att Pepsi ville sälja läsk genom att wokewasha sitt varumärke stack i ögonen på många. Inte minst på Martin Luther King Jr:s dotter, Bernice King. På Twitter svarade hon: “If only daddy would have known about the power of Pepsi.”

Men det är inte den enda märkliga woke-approprieringen. På internet har det blivit en sport att skjuta ner de som har fel (icke-wokea) åsikter – eller ännu hellre: de som har rätt åsikter men uttrycker dem klumpigt. I en essä publicerad på The Awl myntade Maya Binham begreppet ”woke-olympiaden”. ”Woke-olympiaden sänds live på Twitter och sponsras av företag som Woke clothing. Nästan alla utövare är vita och spelet går ut på att visa hur woke de är genom att namnge rasism, eller snarare håna andra vita deltagare som släpar efter.”

En av de mest aktiva deltagarna i de olympiska woke-spelen är skådisen Matt McGorry, mest känd för rollen som ”den snälle fångvakten” i Orange is the New Black. På Instagram lägger han upp bilder där han ligger i sängen med bar överkropp och läser – eller åtminstone håller i – böcker som The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness.

För det vita internet har woke blivit lika mycket skämt som tävling. I New York Times-artikeln ”Earning the Woke badge” skriver Amanda Hess att folk på internet lajvar socialt medvetna för att samla på sig någon slags woke-valuta. Ett avsnitt av Dear White People adresserar detta när karaktären Reggie gör en app, ”Woke or not”, där studenterna på campus kan betygsätta varandras wokeness.

Läs mer: "Identitetspolitik är lite som hipsterkultur och rasism"

"Stay Woke" har alltså gått från att vara refrängen i en Erykah Badu-låt, till att bli slagorden i en politisk kamp, till att bli en hashtag, för att sedan sluta som en e-sport för de som köpte t-shirten. Som så många andra medborgarrättsrörelser har den urholkats, kommersialiserats och bagatelliserats av de parter som har minst med den att göra.

Men visst finns det fortfarande möjligheter för storslagna uppvaknanden. Trots Get Outs framgångar bör årets största uppwokenande ändå tillskrivas Oscarsgalan. I kuvertet som skulle avslöja vilken film som vann Oscarn för årets bästa stod det La La Land. Ingen blev förvånad. La La Land är en kritvit musikalfilm om showbusiness – i princip specialdesignad för att plocka Oscarsstaty- etter. Filmens producenter höll på att avsluta sina tacktal när en produktionsarbetare smög upp på scen och delade ut ett nytt kuvert. Rätt kuvert. Det var inte La La Land som vann, det var Moonlight. En slice of lifefilm om en svart man som försöker komma underfund med sin identitet. En film av och med svarta, som inte handlade om slaveriet, vann Oscar för årets film.

På scenen uppstod en förvirring som speglade tittarnas egna känslor. För några ögonblick blev de osynliga strukturerna synliga, och livesända över hela världen. Det var mer än bara en oskyldig förväxling. Det var ett kollektivt uppvaknande för alla som deltog, och för alla som såg på. Men om du någonsin har sovit så vet du att det svåra är inte att vakna. Det svåra är att undvika frestelsen att somna om.



Läs mer: Hetsen i separatistiska forum. "Man tar de förtrycktas sida, men bara de förtryckta som förstår".

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2017.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!