Aleksander Kovacevic är journalist, konnässör och till hälften serb. Exklusivt för Nöjesguiden reder han ut varför det inte finns några serbiska restauranger värda namnet i Stockholm.
Jag blev nyligen ombedd att skriva en krönika om serbiska restauranger i Stockholm och i fyllan och villan tackade jag hövligt ja. Ämnet lät spännande. Problemet är bara att jag 1. aldrig har skrivit en krönika och 2. aldrig någonsin har satt min fot på en vettig serb i Stockholm. Så antingen slutar du att läsa nu eftersom jag inledningsvis tänkte kasta in handduken – det finns nämligen ingen serbisk restaurang värd att uppmärksamma. Eller så fortsätter du läsa – eftersom jag har några funderingar och föreställningar jag ska dela med mig av.
I somras var jag i Belgrad, Pale och Sarajevo. Jag åt mig igenom fantastiska matsedlar. En mustig leskovackagryta på kalvkött. En prebranac – böngryta på nötkött och kryddiga, serbiska paprikor. Charkuteritallrikar med vällagrade skinkor, kryddiga sremskakorvar och närproducerade ostar. Jag vågar hävda att serbisk fårost är den bästa i världen. Och så alla flodfiskar så perfekt tillagade att de smälter i munnen. För att inte tala om det vi kanske framför allt förknippar det serbiska köket med – pljeskavica och cevapcici, kryddiga köttfärsrätter med kokad ajvar, men ack så långt ifrån ICA:s torra frysjärpar med samma namn.
Så kvaliteten är det inget fel på. Tvärtom. Samtidigt är invandrare från just Balkan en av våra största invandrargrupper – det torde onekligen finnas en potentiell marknad för serbiskt käk. Så varför finns det inga vettiga serbiska restauranger i Stockholm när vi har så många duktiga serbiska krögare? Svaret är mångbottnat. Varumärket Serbien är fortfarande kantstött efter nittiotalets krig. Eller som en kollega sa till mig inför den här krönikan: ”Jag är jätteledsen Aleksander, men för mig är Serbien synonymt med Haag-tribunalen och Mrado och hans pistolpolare i Snabba Cash”.
Samtidigt frodas föreställningen att serbisk mat är synonymt med snabbmat. Det spelar då mindre roll att den ”italienska hamburgaren” som serveras på restaurangen som drivs av en serbisk familj de facto är en perfekt pljeskavica. Flera serbiska krögare serverar mat från sitt hemland, men paketerar det helt enkelt som någonting annat eftersom det ”låter bättre”. Och hur knäppt är inte det? Jag tror tyvärr att många av dessa krögare inte förstått, eller rent av vågat, bygga upp ett förtroende på svensk mark med hjälp av det serbiska varumärket. De väljer istället den enkla vägen och kränger sushi, pasta, brittisk lager eller tjeckisk svickova. Därmed inte sagt att det inte har gjorts försök. En bekant till familjen drev en krog i Gamla stan med framför allt serbisk meny. Behöver jag säga att det gick åt helvete? Åtminstone fram tills dess att han bytte inriktning till svensk husman – då strömmade gästerna till. Och vi har ju haft krogar som Juggen, Lilla Sarajevo, S:t Stefan. Men de har slagit igen till förmån för vadå? Ja, i lokalerna på Krukmakargatan där S:t Stefan låg ligger det nu ännu en dussinindier. Det verkar helt enkelt inte fungera.
Men det serbiska köket är ändå inte helt bannlyst. Broder Tuck serverar en riktigt bra variant av nationalrätten Karadjordjevschnitzel. Legendaren Stamenko, som driver Jakthornet, har en hel del serbisk husmanskost på lunchmenyn. Utanför, Arsenalen, bakom Berns, vajar en serbisk flagga på fasaden och skrapar man lite på menyn framträder en rad serbiska nationalrätter. Vällagat, prisvärt och mättande. Till sist måste jag bara få lov att tipsa om min kusins söderhak Magnus Krog där min faster står i köket. Är det någon som kan pljeskavica i den här staden är det fanimej hon.
Aleksander Kovacevic
