Zombiegenren har ett märkligt överskott av hjältar som snoozar sig igenom katastrofen.
Rick Grimes vaknar upp efter en flera månader lång koma i ett övergivet sjukhus. Han reser sig upp och vandrar ned för långa korridorer med omkullvälta rullstolar och sjukbäddar på golvet och väggar nedkladdade med blod och varningar. I första avsnittet av The Walking Dead har apokalypsen redan ägt rum, svept förbi och lämnat civilisationens guppande drivved i spillrorna. Scenen påminner om den i 28 dagar senare där cykelkuriren Jim vaknar upp efter en knapp månads koma i ett övergivet sjukhus. Han drar ut sin kateter och beger sig ut på Londons ödelagda gator.
Jag hatar att behöva säga det, men det finns bara två sorters människor här i världen:
1. De som vill se vad som händer efter zombieutbrottet. De vill se hur samhällets bärande väggar klarar en fabriksåterställning, hur mänskligheten reser sig ur askan och hur nya omständigheter leder till en ny maktfördelning.
2. Och så finns det de som vill se zombieutbrottet. Det är vi som föredrar den första hälften av katastroffilmerna. Den hälften där smartisar tittar på geigermätare och rynkar på pannan, kollar ph-värdet i en gejser och rynkar på pannan eller ser döda fiskar som har spolats upp på land. Och rynkar på pannan.
Zack Snyders nyversion av Dawn Of The Dead är roligare än George Romeros original, bland annat för att han inte snabbspolar förbi apokalypsen. I stället kastas vi huvudstupa in i den. Nästan bokstavligt då en zombieunge slänger sig ner i protagonistens säng och börjar mumsa halspulsåder. Likaså är den bästa delen i Zombieland introt som bjuder på flyktiga semestervykort från zombieundergången. Här finns sluskar som flyr från söndervittrande zombiestrippor, en hoppborg nedlusad av zombier i prinsessklänningar och en filminspelning som avbryts av utsvultna zombiestatister som precis hittat människobuffén.
Fear the Walking Dead utspelar sig i samma universum som The Walking Dead men äger rum strax före hjärnätarpandemin. Intellektuellt förstår jag att det är en vidarekommersialisering av en serie som var genomkommersialiserad från start. En serie som sedan länge har offrat ursprungskällans kompromisslösa natur för att blidka en hord av tv-fans rädsla för förändringar. Men känslomässigt ser jag ett tillfälle att få vara med de skälvande stunderna före utbrottet. Och jag älskar verkligen ögonblicket när allt går åt helvete. Den friska fläkten är aldrig så frisk som sekunden innan skiten träffar den.
Läs även: "Undergången har aldrig varit roligare".
