Det var någonstans i Day of the Dead som George Romero tappade konceptet. Där använde han zombietemat för att understryka att fascism och militarism är dåligt, innan dess hade han förklarat för oss att även överkonsumism och rasism var dåligt.
Till slut blev det tandlös Disney av alltihop – med skillnaden att Bambi låg i diket med utslitna tarmar. När Robert Kirkman började skriva på sitt serietidningsepos The Walking Dead valde han att zooma in perspektivet för att skildra människan snarare än samhället. För Kirkman var det inte lika intressant att peka finger på de samhällsfenomen han inte var överrens med som det var att skildra hur en människa kan brytas ned till sin minsta beståndsdel, psykiskt såväl som fysiskt.
I The Walking Dead är zombierna inte så mycket kärnan som skiten roterar kring som det är ett plottverktyg för att fucka upp relationerna mellan karaktärerna. När Frank Darabont sa att hans tv-adaption skulle bli ett zombiedrama med Mad Men-ambitioner antog jag att han hade fattat grejen. Bara det att de flesta scenerna utspelade sig i dagsljus visade att även tv-serien ville betona dramat mer än skräcken. I synnerhet piloten är ett lysande exemplar tv-hantverk. Sedan hände något, eller rättare sagt: inget.
Bortser man från att det ibland blir som ett Hem till gården med inslag av sporadiska zombier är The Walking Dead om inte fjolårets bästa nya serie, åtminstone en av de mer originella. Men det som gjorde Kirkmans förlaga så bra var att han successivt byggde upp sina karaktärer, gjorde dem mänskliga, fick oss att lära känna dem, tycka om dem, för att sekunden senare göra zombiesnacks av dem. Till och med titeln har en dubbelklang, för vilka är egentligen de gående döda; zombierna eller de överlevande som varje dag tvingas göra avkall på sin mänsklighet?
Darabonts tappning är snygg, intensiv, spännande och i sina bästa stunder snuddar den vid det som gör förlagan briljant. Men till skillnad från serietidningen är det sällan jag bryr mig nämnvärt när en zombie tuggar i sig delar av tv-seriens rollista.
Jimmy Håkansson
