Undergången har aldrig varit roligare

The Last Man On Earth.

”It’s here! It’s all still here!”, säger Kimmy Schmidt när hon för första gången på 15 år lämnar den underjordiska bunkern. Ända sedan pastor Richard Wayne Gary Wayne rövade bort den då 14-åriga Kimmy har hon sakteligen övertygats om att allt ovan jord är en söndersprängd sumpmark. Ödelagd av kärnvapen och högmod, det ena mer förödande än det andra.

Unbreakable Kimmy Schmidt får mig att tänka på det klassiska avsnittet av The Twilight Zone där ett kortvarigt kärnvapenkrig avbefolkar världen. Huvudkäraktären Bemis blir först modslagen, när han sedan upptäcker ett bibliotek och inser att han har all tid i världen att läsa alla böcker blir han överlycklig. Men precis när han ska plocka upp den första boken tappar han sina glasögon i backen. Avsnittet slutar med att Bemis faller ihop i en hulkande hög på golvet, omringad av böckerna som han aldrig kan läsa.

I tv är apokalypsen, eller kanske snarare postapokalypsen, grillkryddan som kan rädda nästan vilken skåpmat som helst. Zombiesuccén The Walking Dead har med stor framgång nött ned civilisationen med ett rivjärn och i The Leftovers har två procent av jordens befolkning försvunnit i något slags gudomligt ingripande. Både The Walking Dead och The Leftovers handlar om sorg och att stå ensam kvar efter en livsavgörande katastrof. Därför blir det extra kul när Kimmy inser att världen inte bara finns kvar – den sprudlar av liv. Trots 15 år av trauma är Kimmy inte ett neurotiskt vrak, hon är snarare inställd på att carpe varenda diem hon kan komma över.

I The Last Man on Earth stiftar jag bekantskap med Phil Miller, den ende mannen som har överlevt en global pandemi. När jag gör ett nedslag i ett folktomt Arizona är det två år sedan mänskligheten dukade under. Vid det här laget har Phil redan gått igenom sörjandets fem faser och vant sig vid den storskaliga Ensam hemma-tillvaron. Hellre än att gråta över sakernas tillstånd gör han det bästa av situationen. Vilket i fallet betyder bowla sönder antika vaser, grilla toalettrullar med eldkastare och ställa sig framför en bollmaskin iförd riddarrustning.

Levnadskonstnärerna Kimmy Schmidt och Phil Miller säger något om den moderna tv-apokalypsen. I deras nygnuggade ögon är undergången inte en katalysator för sorg och ensamhet. Det är en möjlighet att leva – och klura ut hur man bäst fyller en uppblåsbar barnpool med Margarita.