Dawn of the Dead

Det såg mörkt ut för den amerikanska skräckfilmsindustrin. Kärleksaffären med ironisk slacker-skräck à la [I]Jag vet vad du gjorde förra sommaren[/I] gick över lika snabbt som den började, och medan jänkarna krystade fram oinspirerad dynga som [I]Jeepers Creepers[/I] passade asiaterna på att ta över hela marknaden (okej, kvalitetsmässigt då) snabbare än någon hann säga Mitsubishi. Och vad gör man när nya idéer misslyckas? Man tar en gammal idé och säljer den igen såklart! Cyniskt, kanske, men efter de nya versionerna av [I]The Texas Chainsaw Massacre[/I] och [I]Dawn of the Dead[/I] så tror jag inte att jag bryr mig. Det är nämligen så att [I]Dawn of the Dead[/I], i brist på bättre uttryck, knäcker. Zack Snyders tolkning av George A Romeros klassiska mästerverk är förmodligen den bästa zombiefilmen som har gjorts sen originalet. Precis som i fallet med [I]The Texas Chainsaw Massacre[/I] så använder Snyder förlagan som inspiration snarare än mall. Det skickliga samplingarna av repliker, scener och till och med skådepelare gör att [I]Dawn of the Dead[/I] känns mer som en remix än en remake. Hursomhelst, zombies har än en gång tagit över världen och de vill äta upp dig och mig. Sjuksköterskan Ana flyr sitt förortskvarter som helt plötsligt är fyllt med odöda människor med grym aptit. Med ett litet gäng överlevare lyckas hon ta sig till ett köpcentrum där ett gäng slemmiga Securitas-vakter leker [I]Flugornas Herre[/I]. Och i den enkla formeln lyckas Troma-mannen James Gunn (som står för manuset), precis som Romero skriva en film som på ytan handlar om zombies men där den egentliga historien handlar om människor i en krissituation. I likhet med Romeros film är även denna version fylld av politiska övertoner med scener där tusentals ruttnande lik försöker klämma sig in i konsumtionsmeckat som om det vore rea i Kungens kurva. Budskapet drar dock inte ner filmens hyperaktiva tempo en sekund. Zombien är dessutom den perfekta fienden. Den har inga känslor, inget liv och det enda den vill är att döda dig. I en underbar scen övar en av överlevarna prickskytte från gallerians tak genom att låta sin polare peka ut "kändisar" i zombiemassan utanför ("Get Rosie O'Donnell!" "Too easy."). Snyders zombies har dessutom fått en rejäl Amfetamin-injektion och är betydligt snabbare och mer maniska än forna tiders dönickar. Om [I]Dawn of the Dead[/I] är början på en ny era amerikanska skräckisar eller bara en lyckträff från ett gäng skräckfilmsnördar som har blivit vuxna återstår att se. Säkert är ändå att den här postapokalyptiska splatterkaramellen kommer att tåla tidens tand lika bra som originalet.