När Donald Trump installeras i Vita Huset nästa år kommer jag att fly in i kulturen.
Jag såg nyss ett filmklipp på en karikatyr som trakasserade kvinnor, förolämpade meningsmotståndare, terroriststämplade invandrare och ändå lyckades landa ett politiskt toppjobb. Oavsett hur svinigt han betedde sig så jublade folket. Det var som om han inte kunde göra något fel. Eller snarare, ju mer fel han gjorde desto populärare blev han.
Jag talar förstås om Black Mirror-avsnittet "The Waldo moment" från 2013, där en animerad björn som svär och pissar i direktsändning blir en folkvald politiker i Storbritannien. Avsnittet sändes två år före Donald Trump annonserade att han skulle ställa upp i som presidentkandidat i ett val som på många sätt kom att framstå som ett verkligt “Waldo moment”.
Black Mirror är en mörk satirserie om hur vi människor okritiskt förlitar oss på teknologi och beteenden som vi inte vet det minsta om. Med små science fiction-medel målar den upp en dystopisk framtid som lurar runt hörnet. Samhällskritisk fiktion om nedbrutna samhällen och deppiga framtidsvisioner är en stark trend just nu. Men frågan är om inte det snart kommer att ändras.
När vi känner en stark oro inför framtiden föredrar vi lättsam eskapism framför tunga samhällsskildringar. Under den stora depressionen vallfärdade publiken till biograferna för att se oförargliga screwballkomedier. Att fly in i underhållningsfiktionen när vi förlorar hoppet om verkligheten är en vanlig självbevarelsedrift. Och när världen knakade i sina fogar under 1930-talet samlades folket runt biodukens sken för att hämta andan.
Nyligen släppte Black Mirror sin tredje säsong på Netflix. Det är sex avsnitt samtidssatir som i sina bästa stunder briljerar som svarta diamanter. Knappt tre veckor senare blev Donald Trump utsedd till USA:s president. Detta trots att förundersökningarna, som vi inte förstod oss på än mindre ifrågasatte, pekade på det motsatta. Från och med den 20 januari, då Trump-styret installeras, väntar minst fyra år av Black Mirror-samtid. Det får mig att undra: kommer vi verkligen att behöver fler fiktiva dystopier när vi redan lever i en?
Själv kommer jag att be om Game of Thrones-fantasy med fler drakar och färre politiska intriger, Westworld-sci-fi med fler robotcowboys och färre IRL-komplikationer. Ge mig dinosaurier i rymden och en fullständig Marvel-asfaltering av hela det kulturella landskapet. För med Trump kommer den stora eskapismvågen. Inte bara med små picknickutflykter i fantasin – utan med total katapultering ut ur solsystemet.
Läs även: "Därför går vi mot mörkare tv-tider"
