När kungahusets ögonsten, prinsessan Susannah, plötsligt kidnappas drabbas hela Storbritannien av chock. Inte så mycket för den bortrövade kunglighetens skull som för kidnapparens absurda krav. Att premiärministern ska ha sex med en gris på livesänd tv.
Med den premissen är det inte konstigt att Charlie Brookers senaste tankeexperiment, Black Mirror, har blivit en snackis. Inte ens Calle Schulman skulle kunna komma på ett snaskigare exploitationsnummer. Men det lustiga är inte utgångspunkten utan hur det lyckas gira från det pajjiga och istället bli en känsloladdad nagelbitare. Mycket tack vare en briljant Rory Kinnear i huvudrollen som gör det otroliga trovärdigt och det fåniga tragiskt.
Som du förstår måste vi tala om Black Mirror. Men innan dess måste vi redogöra vad det faktiskt är – en Twilight Zone-inspirerad miniserie uppdelad i tre fristående avsnitt. Det enda som binder dem samman är tematiken som rör sig i bakgrunden: sociala medier och hur de har förändrat, och ibland ersatt, möten mellan människor. Om det antyds i det första avsnittet – där brittisk gammelmedia tvekar kring publikation av det obscena lösenkravet trots att hela världen redan twittrat och Youtubat om det – skriks det ut i det andra.
För i den andra delen besöker vi framtiden, så som den skulle se ut om den vore regisserad av Steve Jobs (too soon?) och en Idol-jury. Här lever vi genom våra avatarer och grindar poäng på träningscyklar, som i ett tv-spel. Poängen fungerar som valuta för vilken vi köper tillgång till en aldrig sinande ström av hjärndöd underhållning. Symboliken kunde inte bli övertydligare, men vem bryr sig när det är så här snyggt.
Den tredje och avslutande delen handlar om hur våra minnen via ett implantat kan spelas in och bevaras för alltid. Minnen som med ett knapptryck på fjärrkontrollen kan fläkas ut på en storbildsskärm. Att jämföra med ångesten av att upptäcka helgens fyllebilder på Facebook, upphöjt med tusen. Eller att för evigt brännmärkas av sökträffarna som radas upp när du googlar ditt namn. Och ännu ett exempel på hur vi ersätter mänsklig interaktion med artificiell.
I en artikel i The Guardian jämställde Charlie Brooker teknologi med knark. Inte för att han är teknikfientlig – han har jobbat som datorspelsskribent – utan för att det har en berusande och beroendeframkallande effekt. I Black Mirror blir ämnet mer brännande än när han i Dead Set jämförde dokusåpekonsumenter med zombier eftersom alla med ett Twitter-konto kan relatera till det. Vi lever redan nu mer i våra Twitter- och Facebook-flöden än utanför – där våra retuscherade liv aldrig är bättre än den senaste statusuppdateringen. Vi visar vår medmänsklighet med en like hellre än en kram och uttrycker vår demokratiska rätt genom att internettrolla eller skrika ”Kulturmarxist!” i Aftonbladets kommentarsfält. Det är som om den mänskliga evolutionen trillar bakåt i takt med att den teknologiska rusar framåt.
Med Black Mirror kommenterar Charlie Brooker samhället genom att göra satir av teknologin som ramar in det. Om vad vi väljer att göra med teknologin, eller ännu hellre: vad den gör med oss. Och om teknologi är knark är Black Mirror en dokumentation av bieffekterna.
