48 timmar på krogen i Göteborg

Krogredaktör Carl Bodin Svensk turistar i sin hemstad. 

Solen skiner på Drottningtorget och i ryggen har vi Göteborgs Centralstation samt den ståndsmässiga gamla byggnaden som upplåter hemvist åt Clarion Hotel Post. ”Posthotellet”, som det benämns i folkmun, var i mångt och mycket startskottet på lite av en revolution i Göteborg. Allt för länge hade dåliga restauranger och trista hotell tillåts prägla stadsbilden i Sveriges näst största stad. När det gamla posthuset omvandlades till ett urbant och levande hotell med vackra restauranger, barer och mötesplatser hände någonting med staden. För tio år sedan blev det början på en förändring mot någonting nytt. Någonting väl värt att upptäcka.

I Posthotellet återfinns sedan starten också innovativa och eleganta restaurang VRÅ som erbjuder japanskt influerat nordiskt mathantverk i regi av Sofia B Olsson. Ett måste för den som älskar mötet mellan japansk minimalism och västkustens dignande havsskafferi. Framför Posthotellet breder Drottningtorget ut sig. Platsen är en konstant smältdegel av förvirrade turister som med flackande blickar letar efter en riktning att gå i, jäktade förbipasserande göteborgare på lunchrast och gnällande spårvagnsrälsar. 

Därifrån är det inte längre än någon minuts promenad bort till boutiquehotellet Pigalle. En elegant oas med boudoirinfluenser mitt i citypulsen. Direkt innanför entrén, i receptionsbaren Amuse, blandas doften av nybryggt kaffe med ljudkulissen av iskuber som skakas till en cocktail. En man i oklanderligt skräddad kostym sitter i en patinerad Chesterfieldsoffa och bläddrar i en dagstidning, två propra kvinnor är initierade i ett samtal om ett företags budgetmål och expansionsplaner. Under ett ögonblick försvinner en liten grupp asiatiska turister ut genom dörren och kvarlämnar endast tomma glas och ett avtryck i barens sammetsklädda fåtöljer. Vi undviker stoiskt frestelsen att göra gästerna sällskap över en drink och tar istället hissen upp till vårt rum för kvällen. 

Rummet har ett fönsterparti som sträcker sig runt hörnet på Palace-huset och erbjuder en utsikt i två väderstreck över Brunnsparkens myller. Tapeter smyckade med stora blommor i dova kulörter inramar rummet som med dess roströda gardiner och plafonder i nyputsad mässing oblygt flirtar med parisisk överdådig romantik. Ett badkar i marmor förstärker upplevelsen och rummet erbjuder otaliga ursäkter för att aldrig behöva lämna. 

Hungern börjar dock smyga sig på och vi tar oss upp till restaurangen Atelier på hotellets vindsvåning. En sprakande öppen spis sprider en dov doft av gemyt i restaurangen när vi anländer och vi välkomnas leende av en elegant hovmästare i stärkt skjorta och stram väst. I takt med att vi hunnit landa i Ateliers stoppade möbler hör vi hur regnet utanför illasinnade piskar på taket. Vi känner oss nöjda med valet att spendera kvällen i skenet av den sprakande brasan med en Braida Montebruna Barbera d’Asti i glaset och en perfekt stekt kalvfilé med grönpepparsmör och ragu på savojkål. 

Timmen börjar bli sen när vi rör oss tillbaka till vårt rum och låter det perifera ljudet av en förbipasserande spårvagn och några skrålande ungdomar vagga oss till söms mellan nybäddade lakan.

Solen skiner nästkommande dag och vi får ynnesten att inta frukosten på hotellets takterass. Små kryddiga lammkorvar, nybakat bröd och en liten chokladboll lägger en god grund inför dagen. Vi går ner på gatan och skyndar förbi Brunnsparkens smått kaotiska mishmash av spårvagnar och stressade innerstadsfolk. Istället följer vi shoppingstråket längs med Fredsgatan upp mot Harry Hjörnes Plats. Halvvägs dit gör vi en avstickare på den kultförklarade espressobaren Bar Centro. Inklämd i en gränd, likt charmiga italienska diton, ligger detta hål-i-väggen-ställe som dagligen taktfast förser stadens invånare med kärv espresso och sötsliskiga italienska bakverk. Här finns visserligen rykande het pasta att avnjuta lunchtid, men just idag står kocken Michele fortfarande i köket och rör förberedande i grytorna när vi kommer. Ännu är timmen tidig, så lunchen får vänta ett ögonblick. Vi hinner dock stinna det värsta koffeinsuget på stående fot innan vi fortsätter ut på stan för en dag i gastronomins tecken.

Siktet är nu inställt på Stora Saluhallen. Vi slås direkt av den pikanta doften av ost när vi kliver in genom dörrarna. En uppsjö av olika stånd, i olika rader, erbjuder här en kvalitativ blandning av färsk fisk, exotiska frukter och nötter samt styckat kött. Det som tidigare var en ganska sömning saluhall har på senare år blivit desto mer sprudlande och nu erbjuds också en handfull trevliga ställen för såväl lunch som middag. Här finns små guldkorn till restauranger såsom Hedlunds Havsbar, Salut och Bar Bulot. Denna dag faller valet på en Toast Skagen, toppad med löjrom, och ett glas vit Bourgogne på Hedlunds Havsbar. Svårslaget i den sena höstsolen. 

Med en stadig lunch innanför västen spritter det i benen. Det är dags för en promenad och vi tar sikte på Stigbergstorget i Majorna. Det är en liten bit att gå dit, men spårvagnen finns naturligtvis som nödlösning för den rastlösa. Stigbergstorget var länge förknippat med en stor livlös parkeringsplätt och utdaterade butiker men transformationen under de senaste åren är slående. Idag erbjuder istället platsen, i Majornas mest östra delar, ett sprudlande utbud av trevliga mat-och dryckesställen. Världens störta pizzeria, Moreno, stoltserar oblygt i den gamla biografen Kaparen mitt på torget. Strax framför ligger förtjusande Bar Il Chiosco, som på klassiskt göteborgshumoristiskt manér naturligtvis är en ombyggd gammal korvkiosk. Numer serveras dock istället välkomponerade små munsbitar, öl och stökiga naturviner. Vi promenerar ner längs med Karl Johansgatan och passerar den vegetariska bistron Ilse Grøn Krog samt den judisk-italienska espressobaren bar Shtisel. Så sakteliga passerar vi också förbi jazzklubben Utopia Jazz. Ur den pågläntöppna ytterdörren dansar toner av modern jazz och det doftar nötigt av brynt smör och curry. Vi dröjer oss kvar ett tag för att insupa atmosfären innan vi istället sneddar över gatan till Konditori Kampanilen. Efter den långa promenaden från centrum är längtan efter kaffe markant och vårt sötsug behöver även det stillas. Konditori Kampanilen ligger i en vacker och anrik hörnlokal med utsikt över Sjöfartsmuseets gröna lilla park, som ståndsmässigt förekommer den nybyggda huvudentrén. I Kampanilens lokaler har det bakats bullar länge och det första konditoriet såg här dagens ljus redan år 1936. Efter att ha legat i träda under några år öppnade Kampanilen åter för några år sedan i regi av den prisbelönta konditorn Kalle Bengtsson. Hans vackra kreationer till bakverk, chokladpraliner med innovativa smaker och den vackra miljön har återuppväckt denna instans för fika till sina forna glasdagar. Vi kan inte motstå begäret att beställa en bakelse toppad med svartvinbärsmacaron och en kopp nybryggt kaffe. Vi slår oss ner och ser hur solen skiner in genom lokalens väldiga fönster och värmer milt ansiktet på en nybliven mamma som harmoniskt vaggar sitt nyfödda barn till sömns mot sin barm. För ett kort ögonblick är det som om tiden stannar och vi tillåts sväva iväg i tanken på hur det redan för nästan hundra år sedan satt gäster här och fikade på samma sätt som vi gör nu. Innan vi går tillbaka in mot stans centrum slinker vi förbi restaurang Diket, en bit ner på gatan, för ett glas vin på den lilla uteserveringen. Diket är en modern kvarterskrog, tillika ett kreativt utlopp för några unga kockar som tröttnade på finkrogarnas outtalade måsten och krav och längtade efter något eget. Med oklanderligt hantverk, en ödmjuk framtoning samt en genuin och prestigelös kärlek till mat har gänget bakom Diket lyckats med konststycket att skapa en modern kvarterskrog när den är som absolut bäst. Det kan dock vara svårt att få bord nuförtiden. Det är många som har fått upp ögonen för den vällagade maten och den avslappnade stämningen på denna lilla guldklimp.

Eftermiddagens trötthet börjar smyga sig på och vi beger oss tillbaka in mot centrum. Vi är ute efter lite miljöombyte och checkar därför in på ett nytt hotell i en annan del av stan. Nyligen ombyggda Hotel Riverton ligger strategiskt beläget på Stora Badhusgatan mellan knutpunkterna Järntorget och Stenpiren. Med en milsvid utsikt över staden, kanalen och Hisingen erbjuder detta nyrenoverade designerhotell oklanderligt inredda rum, en avkopplande spa-anläggning, två barer och en restaurang. Vi återhämtar oss ett ögonblick i den sköna sängen och njuter av en stunds tystnad, samtidigt som vi genom hotellrummets panoramafönster sakta ser hur eftermiddagssolen säker sig över staden i ett rosagult skimmer. Innan vi svidar om inför kvällens middag klär vi på oss Rivertons mjuka badrockar i frotté och tar hissen ner till spaet. Om vartannat svalkar vi oss i den elegant nedsänkta poolen innan vi åter tar plats i någon av de många olika basturna. För den hurtige finns här även ett välutrustat och nybyggt gym att fördriva tiden på. Vi väljer dock en vistelse i förlustandets tecken och svidar istället om till aftonkläder. 

I den tidiga kvällen går vi över Kungshöjd och tar sikte på Magasinsgatan. Här, och på de omkringliggande gatorna, finns en uppsjö av restauranger och barer att välja mellan. Här finns bland annat klassiska Puta Madre som erbjuder en ”ogenerad hyllning till den mexikanska bordellmamman”. På gatan återfinns också Göteborgs första indiska fine dining-restaurang Spice Room samt mäktiga Tavolo. Den amerikansk-italienska restaurangen är unik i sitt slag och ligger i de vackra gamla Artilleristallarna. Det är mäktigt att kliva in genom portarna och förföras av den makalösa takhöjden och konstnären Peter Apelgrens massiva hästhuvud som återfinns ovanpå den centralt belägna baren. Vi kikar in en snabbis och ser hur ett gäng glada tjejer skrålande skålar i mousserande vin samtidigt som doften av puttrande tomatsås, färsk basilika och vedeldad pizza får igång vår aptit på nytt. Vi har siktet inställt på restaurang Bikt några minuters promenad bort. Vi tar vägen förbi Södra Larmgatan och kikar nyfiket in genom glasrutan på BeerNFries. Här serveras endast pommes frites, fast i många olika typer av innovativa tappningar. En förbipasserande spårvagn väcker oss bryskt ur den drömska tanken om perfekt friterad potatis begravd under ett täcke av sås. Vi ber en stilla bön för att stället håller öppet även nattetid och går med kurrande magar vidare mot Domkyrkan och intilliggande Bikt. 

Bikt öppnade så sent som i somras men har redan lyckats med konststycket att bli en vibrerande mötesplats i ett annat ganska sömnig litet område av stan. Det öppna köket är som en förlängning av baren och det är en upplevelse i sig att se hur kockarna rör sig metodiskt och koncentrerat bakom den vitkalkade köksluckan ut mot matsalen. På menyn återfinns underfundigt komponerade maträtter skapade ur kreativ frihet snarare än inom konceptualiserade ramar vilket ger en lustfylld och lekfull meny. Denna gång nöjer vi oss med varsin öl och delar på en av de rätter som redan blivit något av en klassiker på menyn. En tolkning av pizzaklassikern Calzone badar här på Bikt i ljummet vitlökssmör, ost och örter. Ett bra val för att mätta den värsta hungern. I den stramt inredda lokalen, där väggarna smyckats med lokal konst, strömmar det in och ut folk. Ett nyförälskat par kliver in genom dörren handhållandes och tar plats vid ett bord framför fönstret. Två medelålder män häver ohämmat i sig ett dussin med ostron och skålar glatt i varsitt glas torr champagne från Saint Marceaux. 

Vi dricker ur våra ölglas och beger oss åter ut i den svala höstluften. Den lilla strimma av solsken som träget ingjöt hopp om dagen är nu borta och istället vandrar vi i skenet av elljus och en intensiv fullmåne på en molnfri himmel. När vi går på bron över kanalen som skiljer norra från södra Hamngatan glittrar himmelens stjärnor i vattnet likt lekande eldflugor. Närmre Pont des Arts kommer du inte på den svenska västkusten en kylslagen och krispig kväll i november. Referensen blir extra slående när nästa stopp är restaurang Bulot, som tydligt hämtat sin inspiration från parisiska neobistroer. Inredningen andas visserligen mer nordisk minimalism, men såväl namnet som menyn är definitivt en konsekvens av ett gäng frankofiler och deras oförtrutna fallenhet för modern centraleuropeisk matkultur. Här serveras en innovativ och modern fusion mellan västsvenska råvaror och klassiska franska matlagningstekniker, tillsammans med en nypa asiatisk kryddighet. Ingenting är lämnat åt slumpen här och sällan har någonting känns mer i tiden än det här. Ambitiöst och avslappnat, vällagat och underfundigt, klassiskt och modern. Allt i ett och samma välorkestrerade melodi, utan tillstymmelse till falskhet. Till höger om oss sitter ett äldre par tillsammans med sina fullvuxna barn och deras respektive. Familjen delar på en bit ljummet bröd, bolo do caco, med fermenterad vitlök och kefirsmör. Små smaskande stön av belåtenhet skapar en smittande ljudkuliss av välbehag. Bredvid skålar fyra kompisar i glas av tunn kristall fyllda med sval röd bourgogne från Domaine Fanny Sabre. Uppflugna på strama barstolar sitter två kvinnor och äter i en liten lucka med direktinsyn i köket. Skådespelet som sker framför deras ögon verkar långt mycket mer fängslande än konversationen sinsemellan, som en förförisk teaterföreställning avsedd för två.

Otaliga delikata matkreationer senare lämnar vi så småningom Bulot bakom oss och gästerna som vi har delat upplevelsen med tillåts fortsatt få förföras av den svensk-franska kokkonsten tills timmen är sen. Vi avslutar istället kvällen i Rivertons takbar och låter det skimrande glittret av avlägsna stadsljus och kulissen av Hisingens karakteristiska hamnkranar agera visuell sängfösare. Det blir ett symboliskt vackert slut på en helg i en stad som är i förändring. Från en slumrande industriell gammal hamnstad till en framåtblickande och glittrande gastronomisk tillflyktsort helt utan ängslighet och lillebrorskomplex. Det bubblar på Göteborgs matscen som aldrig förr och än så länge finns det ingen anledning att tro att innovationen och tillväxten är avtagande. Tack för denna gång och på återseende.