Outlander

När sjuksköterskan Claire Randall petar på fel stenmonument slungas hon 200 år tillbaka i tiden.

Från efterkrigstidens hoppfulla 40-tal till ett slags Braveheart-apokalyptiskt Skottland. Hon faller ned i en tidsreva, lämnar sin omedvetna man Frank Randall i förtvivlan, och landar i 1700-talet – i armarna på den stilige högländaren Jamie Fraser. Men innan dess stöter hon på sin makes farfars farfars (etc etc) far: rödrocken Black Jack Randall, som sin 1700-talsvana trogen försöker våldta henne. I sista sekunden räddas hon, återigen enligt 1700-talspraxis, av män klädda i lika mycket skägg som kilt. På grund av Claires skarpa engelska dialekt misstar höglänningarna henne för en engelsk spion och plockar med henne som gäst/fånge till MacKenzie-klanens borg.

Premissen för Outlander är så fånig att det är lätt att avfärda den på förhand. Särskilt när seriens enskilda delar får den att låta som en halvljummen Harlequin-roman. Men Outlander kan snarare kallas för en female power fantasy, som en motvikt till alla generiska actionserier som är artificiellt framavlade i labbmiljö för att tilltala dudebros. Att Claire är en kompetent sjuksköterska, vars kunskaper om läkekonst är flera hundra år före sin tid, kommer väl till pass när hon ska intyga sitt värde. Det är också ur hennes ögon vi får se konsekvenserna av männens onödiga våld. Vi får se hur en lustjakt på ett vildsvin slutar i att en av männen får sitt ben uppskuret och en annan får sina tarmar utslitna. Och vi får se hur en kula som borrat in sig i en arm leder till en blodig amputation med såg.

Än mer intressant är hur Outlander skildrar sex. Till skillnad från serier som True Detective, där sexakten är reducerad till en naken kvinna som gnuggar sig mot en påklädd mans skrev, eller Game of Thrones som tapetserar bakgrunden med nakna damer i varje dialogscen för att du inte ska ta kisspaus när serien förklarar varför Släkt X har en beef med Släkt Y, har Outlander ett kvinnligt fokus. Eller rättare sagt: i Outlander är sex en kärleksakt som båda parter är delaktiga i.

Men serien är inte utan skönhetsfläckar. Ta det här med Claires osvikliga förmåga att hamna i trubbel, varav nästan alla är av “på gränsen till våldtäkt”-karaktär. Oftast löser hon det genom att använda sina kunskaper om framtiden, eller genom att vänta på att en handlingskraftig man sparkar in dörren och räddar henne. Varje gång det senare händer blir Outlander lite mindre female power fantasy och lite mer Harlequin. Sedan har vi en mindre armé av kartongtunna biroller som inte erbjuder mycket utfyllnad till en i övrigt ganska platt plot. För även om Claire, Frank och Jamie är magnetiska i sina roller verkar resten av Skottland befolkas av serietidningskarikatyrer.

Serien igenom är Claire dedikerad sitt mål. Hon är beredd att göra vad som helst för att återförenas med sin make Frank. Men för att återvända till sin tid måste hon först hitta tillbaka till det mystiska stenmonumentet. Efter ett tag går det upp för Claire att hon inte bara har fastnat i vakuumet mellan två världar. Hon har fastnat i valet mellan två kärleksrelationer. I jämförelse framstår tidsresan som det mindre problemet.

Outlander finns tillgänglig på Viaplay.