Första gången jag såg Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn blev jag blown away. Quentin Tarantino blev skjuten igenom handen och kikade igenom hålet. George Clooney sportade en tatuering vars tribalflammor klättrade från handleden och ut bakom kavajkragen. Dessutom utvecklades filmen från nervigt gisslandrama till kladdig vampyrgore så snart gänget nått den aztekiska pyramiden, som en flitig inredningsarkitekt sunkat ned till en mexikansk svartklubb, utanför vilken Cheech Marin stod och utlovade ett brett sortiment av punanis. I tv-seriefieringen av den kultförklarade vampyrrullen återberättas samma historia, med inslag av nytt.
Efter ett halvlyckat bankrån kapar de efterlysta Geckobröderna en husbil med tillhörande familj. De ska över den mexikanska gränsen för att leva rikt och lyckligt utan att någonsin behöva se över sina axlar. På vägen råkar de reta upp en tjurskallig Texas Ranger genom att skjuta ihjäl hans partner.
Att berätta samma historia i ett söligare tv-tempo låter som en dålig idé. Stundtals är det det också. Storyn var knappast filmens mest utmärkande drag, och är definitivt inte i behov av att drygas ut i flera entimmeslånga avsnitt (nyligen bekräftades även en andra säsong). Trots det fungerar formatet oväntat bra. Berättelsens tidslinje hackas upp och fogas samman som om det vore Burroughsk prosa, och scenerna sicksackar snyggt mellan nu och då. Men originalfilmens styrka var överraskningsmomentet och chockvärdet. Halvvägs in i första säsongen är det fortfarande oklart hur serien kommer att förvalta det arvet.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2014.
