Daisy Jones and the Six

Emma Thimgren 14:10 27 Mar 2023

Ambitionen efter autenticitet i filmatiseringen av succéboken Daisy Jones and The Six är imponerande, men räcker inte hela vägen fram.

Miniserien Daisy Jones and the Six, baserad på boken med samma namn av Taylor Jenkins Reid, är ett av årets mest efterlängtade släpp. Filmatiseringen annonserades redan 2019, ynka fyra månader efter att boken gavs ut. Bakom projektet står jätten Amazon Prime, och det har inte snålats med budgeten.

Serien följer det fiktionella 70-talsbandet Daisy Jones and The Six, inspirerat av (eller kanske snarare kopierat från) Fleetwood Mac och deras ökänt struliga dynamik. Innan inspelningen tränades de skådespelare som inte var musiker sedan innan för att kunna spela sina instrument själva. Till serien har man också gjort ett helt album med skådespelarna, istället för att som vanligt försöka komma undan med ett fåtal låtar. Bakom låtskrivandet ligger artister som Jackson Browne, Marcus Mumford och Phoebe Bridgers. Låtarna gick direkt upp på topplistorna och är förvånande nog genuint välgjorda.

I titelrollen ser vi Riley Keough, som också råkar vara Elvis Presleys barnbarn. Hon har aldrig ägnat sig åt musik men det musikaliska arvet är tydligt. Hennes porträtt av den yvigt trasiga Daisy får verkligen serien att lyfta. Dynamiken med Sam Claflins karaktär Billy Dunne är också extraordinär.

Det är mycket som ska få plats inom ramen för de tio avsnitten. Och ändå är det mycket som hade kunnat strykas, som saktar ned tempot och leder till att de mer intressanta delarna hastas förbi. De tre första avsnitten är alldeles för sega, vilket känns som ett slöseri. Sållningen blir också förenklande. Samtidigt som det är lite väl likt Fleetwood Macs historia, har man inte heller utnyttjat de mer intressanta och råare delarna. Antagligen för att få till ett mer klassiskt narrativ. Men uppbyggnaden är antiklimatisk och det blir en blek kopia av verkligheten. Man är lite för rädd för svärtan.

Serien ska ha att det är en av de bästa försöken jag sett på att skildra ett band, men det är också oundvikligt att slutresultatet blir rätt artificiellt. Det berättelsen gör bra är att den försöker rätta till historiesynen där de kvinnliga musikerna får det erkännande och den plats de förtjänar. Kulisserna och kostymerna ska också ha en eloge, som verkligen lyckas frammana 70-talets utopi.

Mer än något annat får Daisy Jones and the Six mig att längta efter en filmatisering av Fleetwood Macs riktiga historia. Serien är alldeles för lik dem för att kunna stå på egna ben, men för urvattnad för att vara tillfredsställande.

TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler tv-recensioner

Kvalster

Det börjar gå lite slentrian i att kasta Ann Petrén i tragikomiska loserroller. Samtidigt är det lätt att se varför: hon spelar dem så trovärdigt att hon aldrig verkar gjort något annat. Kvalster är inget undantag från regeln. Här spelar Petrén Monika, hemmafru sedan 20 år som lider av städnoja och bakteriefobi. I lägen

Grey's anatomy

För puritanerna är kanske sjukhusseriens guldålder andra halvan av 90-talet när Michael Chrichtons allt mer romanliknande skapelse Cityakuten stod på sin topp. Det där har jag tyvärr aldrig riktigt förstått, faktum är att det först är nu när det kommit in några lite mindre väluppfostrade elever i klassen (House, Scrubs,

Tommy Lee goes to college

Samtidigt som Gene Simmons tar på sig Jack Black-mössan i Rock School och försöker få brittiska konserthusknattar att inse fördelarna med spandex, attackerar Tommy Lee läroplanen från ett helt annat håll. Som ung och någorlunda fri från könssjukdomar lovade han sin mor att någon gång fullborda sin collegeexamen. Nu är ti

Extras

Att kalla Extras för en kompromiss är kanske lite taskigt. Men jag inbillar mig ändå att det amerikanska intresset i Ricky Gervais nya serie är det som gör att han är något mer nedtonad än i The Office. Extras är helt enkelt inte lika mycket enmansshow. Och Andy Millman är betydligt mer sympatisk än David Brent. Handling

Everybody hates Chris

I USA har Chris Rocks uppväxtminnen programmerats mot kritvita mördarmaskiner som The O.C. Här hemma ligger den bortstädad åt de 172 personer som både är Jamel Shabazz-romantiker och kan ratta in tv400. Det är synd. För Rock har valt en sympatisk väg när det tidiga 80-talets Brooklyn ska vägas och mätas. Everybody hates Chris är mer Roseanne än That 70's show, inriktad på ras, klass och vardag. Un

Veronica Mars

High school-noir med ett brutalt flickmord och en icke-rapporterad våldtäkt som säsongens röda tråd är kanske ingen helt tippad folkfavorit. Men så är det: [I]Veronica mars [/I]uppskattas lika mycket av grånande popkritiker som av riktiga tonåringar. Dessutom av samma orsak - ett ruskigt välavvägt manus. Veronica tillhö

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!