Ambitionen efter autenticitet i filmatiseringen av succéboken Daisy Jones and The Six är imponerande, men räcker inte hela vägen fram.
Miniserien Daisy Jones and the Six, baserad på boken med samma namn av Taylor Jenkins Reid, är ett av årets mest efterlängtade släpp. Filmatiseringen annonserades redan 2019, ynka fyra månader efter att boken gavs ut. Bakom projektet står jätten Amazon Prime, och det har inte snålats med budgeten.
Serien följer det fiktionella 70-talsbandet Daisy Jones and The Six, inspirerat av (eller kanske snarare kopierat från) Fleetwood Mac och deras ökänt struliga dynamik. Innan inspelningen tränades de skådespelare som inte var musiker sedan innan för att kunna spela sina instrument själva. Till serien har man också gjort ett helt album med skådespelarna, istället för att som vanligt försöka komma undan med ett fåtal låtar. Bakom låtskrivandet ligger artister som Jackson Browne, Marcus Mumford och Phoebe Bridgers. Låtarna gick direkt upp på topplistorna och är förvånande nog genuint välgjorda.
I titelrollen ser vi Riley Keough, som också råkar vara Elvis Presleys barnbarn. Hon har aldrig ägnat sig åt musik men det musikaliska arvet är tydligt. Hennes porträtt av den yvigt trasiga Daisy får verkligen serien att lyfta. Dynamiken med Sam Claflins karaktär Billy Dunne är också extraordinär.
Det är mycket som ska få plats inom ramen för de tio avsnitten. Och ändå är det mycket som hade kunnat strykas, som saktar ned tempot och leder till att de mer intressanta delarna hastas förbi. De tre första avsnitten är alldeles för sega, vilket känns som ett slöseri. Sållningen blir också förenklande. Samtidigt som det är lite väl likt Fleetwood Macs historia, har man inte heller utnyttjat de mer intressanta och råare delarna. Antagligen för att få till ett mer klassiskt narrativ. Men uppbyggnaden är antiklimatisk och det blir en blek kopia av verkligheten. Man är lite för rädd för svärtan.
Serien ska ha att det är en av de bästa försöken jag sett på att skildra ett band, men det är också oundvikligt att slutresultatet blir rätt artificiellt. Det berättelsen gör bra är att den försöker rätta till historiesynen där de kvinnliga musikerna får det erkännande och den plats de förtjänar. Kulisserna och kostymerna ska också ha en eloge, som verkligen lyckas frammana 70-talets utopi.
Mer än något annat får Daisy Jones and the Six mig att längta efter en filmatisering av Fleetwood Macs riktiga historia. Serien är alldeles för lik dem för att kunna stå på egna ben, men för urvattnad för att vara tillfredsställande.
