Smekmånaden är över. Vi måste börja jobba igen.
Det är svåra tider nu. Absolut värst är det för världens megamiljardärer. Hånade, hatade och ifrågasatta som aldrig förr. Tyvärr får deras maktfullkomlighet pengar att framstå i dålig dager. Bara för att Elon Musk råkar vara den nionde sämsta människa som någonsin existerat kan vi inte börja förakta pengar på samma sätt som vi föraktar honom. Nej, vi måste akta oss för det. En sådan sammanblandning av miljardär och miljard riskerar att rubba våra små liv allvarligt. Vi har nämligen börjat få för oss saker. Drabbats av högmod. Börjat tänka att vi står över pengar, att vi är bättre än pengar. Inget kunde vara mer fel.
Singulariteten för den här typen av bedrägligt tankegods är såklart pandemin. Så här: Gud uppenbarade sig och med ett snabbt hugg mot mellanchefernas psykopatiska bojor befriade han alla kontorsslavar genom att låta dem jobba hemifrån. Kontorsslavarna tackade och tog emot. Som de tog emot! Genom att slippa sitta på kontoret och låtsasjobba under merparten av dagen kunde de istället vara hemma och rakt av inte jobba alls. Så himla skönt! Och så mycket tid och energi som kunde läggas på andra saker!
Sedan tog pandemin slut. Men nu hade alla före detta kontorsslavar fått upp ögonen för kroppsarbete genom olika renoveringsprojekt, yoga, skogspromenader på förmiddagen, elitträning för olika typer av ultra super mega deluxe lopp, vara på landet, långweekends i europeiska storstäder, gamea, umgås med familjen, espressomaskiner, naturvin och sådant. Så alla bara fortsatte stanna hemma. Mellancheferna också. Och här någonstans glömde de före detta kontorsslavarna bort att jobbet inte är ett medel för självförverkligande, utan ett nödvändigt ont som människor sedan tidens begynnelse tvingats uthärda i utbyte mot pengar (eller att inte bli dödad). Pengar som man, efter att ha betalat med sitt eget svett och blod, använder för att kunna göra sådant som man själv vill göra och behöver för att överleva.
Pengar växer inte på träd. Man måste jobba för sina pengar. Basal kunskap, som den moderne medelsvensken glömt på vägen mot maximalt välmående men med potentiellt ödesdigra konsekvenser som resultat. För företagen har fått nog. Märk mina ord. Jag känner det. Det ligger i luften. Hade jag varit Kristofer Ahlström så hade jag ringt upp en expert som hade bekräftat min tes som jag sedan presenterat i en 15 000 000 tecken lång text prydd med illustrationer. Men nu är jag inte det. Nu har jag inte det. Så lita på min magkänsla som säger: Om vi inte börjar återvända till kontoren och låter oss bojas igen så kommer de att stoppa utbetalningarna av pengar. Permanent.
Och då är det över för oss. Utan pengar är vi dömda till ett liv i absolut tristess. Inga mer resor, nöjen och kostsamma hobbies. Det värsta som kan hända en människa i den svenska medelklassen! Så ring din chef idag och säg att du kommer in på kontoret imorgon. Tidigt. Och att du är helt öppen för sena eftermiddagsmöten på fredagar. Numera föredrar du till och med eftermiddagsmöten i största allmänhet. För sötebrödsdagarna är över. Dagen vi måste börja betala för våra pengar igen är kommen. Att strunta i pengar är en lyx vi inte har råd med.
Läs även: "Nu är det jag som bojkottar Ica"
