Risiga dokusåpor vi minns

Vi älskar att hata dem och ibland gör de det väldigt lätt för sig själva. 

Born in the Wild (2015)
“Ingen igångsättning, ingen smärtlindring.. bara mammor som står inför att föda och föder barn i Moder Naturs armar” löd pitchen som det amerikanska produktionsbolaget Lifetime skickade ut när det var dags att marknadsföra sitt nya realityprogram Born in the Wild. I programmet som lanserades 2015 fick tittarna följa familjer som tog konceptet hemmafödsel till bokstavligen nya vidder. Redan i första avsnittet får vi möta paret Peter och Audrey som valt att föda under bar himmel i Alaska, cirka 25 mil från närmsta sjukhus. “Kvinnor har fött barn utan läkare och smärtlindring i tusen år” argumenterar de medan Peter tar ett stadigt grepp om sitt jaktgevär. Dissonansen mellan deltagarnas avslappnade attityd till att föda under en gran i skogen och produktionens dramatiska narrativ som pådyvlar känslan att de kan dö när som helst (mycket tack vare den överdrivet Game of Thrones-esquea ljudläggningen) kräver åksjuketabletter. När själva spänningsmomentet bygger på att tittaren känner skräck för huruvida mamma och barn kommer överleva vet man att det är en risig startplåt till såpa. Mycket rubriker blev det, men bara en säsong. 

Who wants to marry a multi-millionaire? (2000)
Året är 2000 och Fox Network kom på den briljanta idén att blanda den klassiska frågespelsshowen Vem vill bli miljonär? med lite traditionella realitysåpa-ingredienser som sexism, potentiellt äktenskap och pengar. Programmet gick ut på att 50-tal kvinnor skulle tävla om att få gifta sig med den då 42 år gamla dollarmiljonären Rick Rockwell. Medan Rockwells utseende hölls dolt i en kapsel på scenen fick kvinnorna sälja in sig själva genom bland annat en bikinishow och att svara på frågor i stil med “Låt säga att ditt hem är lite smutsigt. Vad gör du då?”. När Rockwell med hjälp av dessa moment skalat ner antalet kvinnor från 50 till 10 konstaterades att den yngsta var hälften hans egen ålder. Ytterligare ett tävlingsmoment innebar en catwalk där tjejerna poserade i brudklänningar. Efter programmet framkom det att Ricks efternamn inte överensstämde med det som stod i hans pass, att han förvisso hade det gott ställt men inte var multimiljonär och att hans ex-flickvän hade ett beviljat kontaktförbud mot honom. Såpan som beskrivits som lika delar game show, skönhetstävling och generöst gestaltande av manlig fantasi väckte med all rätt viss kritik när den kom. 24 år senare kan vi konstatera att den heller inte åldrats väl. 

The Swan (2004)
Det som troligtvis definierar millennials mer än snedbena och högmidjade jeans är ett patologiskt avtrubbat förhållningssätt till plastikkirurgi. En likgiltighet som troligtvis har sin grund i den uppsjö av plastikkirurgiprogram som gick på tv under den här tiden. Att koppla av efter skolan innebar för många att rosta ett halvt paket formfranska, blanda oboy och slå sig ner framför lite ocensurerad fettsugning i Extreme Makeover. Men tillslut blev även det vardag. Det var då produktionsbolaget Fox bestämde sig för att addera ett tävlingssegment och *vips* så var realitysåpan The Swan född. I programmet tävlade - surprise - kvinnor mot varandra om vem som kunde bli mest oigenkännlig sitt gamla jag inom loppet av tre månader. Till hjälp hade de några av landets bästa plastikkirurger, personliga tränare och terapeuter (lite oklart vad sistnämnda fyllde för funktion). Vi gissar att inget hjälper en sargad självkänsla som att få sin nyopererade kropp bedömd av en jury och utkavlad på tv. 

Buying Naked (2013)
En säsong fick denna lilla men ack så märkvärdiga del av reality tv-historien där tittarna fick följa den fullt påklädda mäklaren Jackie Youngblood när hon säljer bostäder till helt avklädda klienter. Youngbloods niche att sälja till bostäder i den amerikanska nudistgemenskapen i Pasco County, Florida verkar för den oinsatte förvånansvärt lukrativ, vilket är intresseväckande i sig. Underhållningsmässigt blir det snart desto torftigare, censur gör att stora delar av skärmen är konstant blurrad, och det visar sig även att nakna bostadsspekulanter föga förvånande har precis samma önskemål på sitt kommande hem som vilken påklädd som helst. Bra planlösning, insynsskydd och gärna billigt. Däremot förtjänar programmets producent ett pris för sitt kreativa täckande av kroppsdelar. Det i sig är värt en kik. Annars är det mycket rök och ingen eld och sammantaget känner man sig mest som tittare lite skamsen över att man är precis så basic som producenterna bakom programmet hoppats på när man klickade sig in.

Best Funeral Ever (2013)
Mer bisarr än risig är denna amerikanska reality från 2013 som följer den inte så vanliga begravningsbyrån Golden Gate Funeral Homes. Affärsidén bygger på  “over the top” extravaganta begravningar som oblygt hyllar livet och personligheten hos de avlidna. Okonventionellt? Ja, men också fint, härligt och knasigt. Serien vek in hovarna efter två säsonger men då hade tittarens hornhinnor bland annat hunnit skåda en urna som åker pariserhjul, en kista som rullas mot sitt mål på en konstgjord bowlingbana och en grillsåsfontän med tillhörande statister utklädda till bacon som flankerade kistan. Det som sticker ut mest är kanske det faktum att byrån arbetade med så kallade “professional mourners”, utbildade personer som får betalt för att gråta högt och effektfullt för att uppmuntra sörjandet hos de anhöriga. Något som enligt företagets ägare John Beckwith, Jr, är vardagsmat i begravningsbranschen. Det var däremot ny info för oss. 

Kid Nation (2007)
Håll i hatten för nu blir det tveksam stämning igen. “Hunger Games möter Flugornas Herre men för barn” måste hisspitchen lytt när Tom Forman sålde in programidén till amerikanska kanalen CBS. Kid Nation gick ut på att 40 stycken barn i åldrarna 8 till 15 skulle ta sig an en övergiven “stad” i utkanten av Santa Fe, New Mexiko, och utan vuxnas inblandning eller hjälp bygga upp ett samhälle från grunden. Bland smuts, ohyra och utan rinnande vatten förväntades barnen laga mat, försörja sig utifrån ett klassystem, leda och forma en regering och tja, mest av allt kanske underhålla vuxna. Ambulans tillkallades minst två gånger då barn bränt sig själva i ansiktet med stekfett och av misstag druckit blekmedel. Programmets syfte var att belysa hur svårt det är att skapa ett fungerande samhälle men mest av allt understryker den nog hur det aldrig finns garantier för att pannloberna växer klart med åldern. Kid Nation fick ett abrupt slut efter en säsong och en inte helt oväntad stämning (vild gissning av blekmedelbarnets förälder). Mycket skit fick det, men också vissa lovord för sina högtravande ansatser till socialt- och kulturellt experimenterande. Värt att notera är att England genomförde en liknande variant på såpa ett par år senare, Boys and girls alone, som kom att omskrivas i termer av barnmisshandel. Till följd beställde den brittiska regeringen en översyn av deras dåvarande barnarbetslag. Fint när tv kan göra verklig förändring!

Queen for a day (1946)
Nu tänker du kanske att reality är ett hyfsat modernt fenomen och att det väl ändå var mer värdigt på tv förr och då måste vi tyvärr meddela dig att du har fel. Det amerikanska radio- och tv-programmet Queen for a day har anor så långt tillbaka som 1945 och sändes i lite olika varianter ända fram till 1964. Grundkonceptet för programmet är vid det här laget bekant för oss, kvinnor ställs mot varandra och utför blottande och i viss mån förnedrande uppdrag i hopp om vinst. I det här fallet inleddes programmet med att de tävlande kvinnorna intervjuades om sina personliga problem. Sedan fick de motivera varför just de hade det sämre ställt än de andra tävlande och slutligen fick publiken rösta fram vems situation som var mest eländig och förtjänade hjälp. Kvinnornas berättelser kunde handla om allt från kroniskt sjuka barn i behov av medicin eller behandling, en ny tandprotes eller ekonomiskt stöd att köpa en ny kyl. I ett program önskar sig en kvinna sängar till sina yngsta barn. Vinnaren utsågs genom en applådmätare där kvinnan vars berättelse rev ner starkast jubel stod som som segrande. Hon kläddes sedan under musik och jubel i en röd sammetsrock och glittrig tiara och placerades i en tron där hon fick motta sitt pris. Förutom att få hjälp med det hon mest önskade kryddades priset ofta med sponsrade resor, en middag med sin man på restaurang, nya köksredskap och dyra kläder. Programmet mottog rättmätig kritik för att exploatera människors svåra situationer för vinstsyften och har kallats både smaklöst och kvinnoförnedrande.