Johanna Frostling har lämnat Klara & Jag för att satsa på solokarriären. Frasse Levinsson träffar sitt ex för att reda ut ett och annat.
I Nöjesguidens personalhandbok står det mycket tydligt att man intervjuar intervjupersonen först och blir ihop med den sedan. Dessvärre läste jag den upp och ner, så med Johanna Frostling blev det tvärtom. Efter att vi gjorde slut spelade hon in sin sitt debutalbum Med natten som segel, som släpptes nyss och delvis handlar om hennes vilda singelliv i Stockholm. En dag i april kom hon till min våning på Östermalm för att berätta om det, mitt i en annan viktig uppgörelse – Djurgården mot Häcken.
– Ska tv:n stå på?
Tydligen inte.
– Jag är ju inte så jätteintresserad av fotboll.
Det är du som är popstjärna. Du bestämmer. Jag har noterat att låten som handlar om mig inte är med på skivan.
– Nej, jag vet. Jag tänkte ha med den först. Men temat på skivan är att alla låtar inte handlar om dig. Så den passade inte.
Ja, det verkar vara ett populärt tema bland dagens musiker.
– Det var det som var hela grejen. Att jag inte orkade skriva om dig.
Varför inte?
– Det blev för klyschigt.
Vad skrev du om istället?
– Jag skrev om lite andra gubbar och kärringar som jag sett på stan.
Lite mindre klyschiga figurer?
– Hahaha. Nej. Fan jag borde ha skrivit om…
Det gör inget.
– Det är så hemskt med musik, att man inte kan breda ut sig så mycket. Jag tycker det är taskigt att man lyssnar på låttexter. De är så korta att man inte kan avgöra om de är bra eller dåliga. Vad var frågan? Jo, jag skrev lite om Jesustanten till exempel. Precis när jag hade släppt den låten såg jag en Tiktok där hon hade en likadan scarf som jag köpte på en jätteliten loppis i Paris. Är inte det sjukt?
Jo, ni har varit på samma lilla loppis i Paris.
– Jag fick en chock. För hon har en helt annan stil än vad jag har.
Tydligen inte. Hur är det att göra musik utan Klara?
– Dubbelt så jobbigt och hälften så kul. Det är roligare att vara glad när man har någon att studsa den glädjen emot. Och när någon är taskig mot en är man två mot en. Jag saknar någon att hålla i handen.
Är det någon som är taskig mot dig?
– För ett tag sedan var jag med i Här är ditt kylskåp. Då var det någon som skrev ”Tips från coachen, var inte så jävla dryg”.
Det tycker jag i och för sig är ett bra tips.
– Hahaha. När man är med i tv vet man att det kommer tio tanter som tycker att man är ointressant, dryg och ful. Men det är för att de är avundsjuka. Så det kan man avfärda. Det som jag tycker slår hårdast är när folk säger att musiken låter som allt annat. Då känner jag mig så otroligt osedd. Jag tror att det är min största rädsla i livet, att bli en vanlig Svensson-tjej. Då sårar det mig så jävla mycket när jag får höra det.
Då är det bra att du har samma scarf som Jesustanten.
– Ja. Jag vill hellre vara en psykopat än en slätstruken tjej.
Det lyckades du ganska bra med när vi var ihop. Vad är det roligaste med att vara solo?
– Som artist?
Det var det jag syftade på.
– Att man får all bekräftelse själv. Man behöver inte dela den med någon. Det är enklare att skriva personliga texter om självupplevda historier.
Något särskilt du varit med om?
– Eh… Blomma i city är verkligen bara riktiga sms med en kille jag träffade.
Jaså, jaha… Vad kommer först, texten eller musiken?
– Texten.
En av låtarna är med på Ulf Kristerssons springlista. Hur känns det att statsministern joggar till din musik?
– Det känns jättekul. Jag fick en otroligt sympatisk bild av honom som person när han var med i Frågan är fri. Vissa som är med där pratar som om de pratar med barn eller så blir de otroligt generade. Man kan prata med samma röst med alla människor. Sedan håller jag inte med om hans politik.
Vet du en grej som din pr-person behöver få sparken för? I pressmeddelandet står det att du var med i den ”Gradvall-hyllade duon Klara & jag”. Gradvall hyllar allt med puls.
– Ja, puls och en blond frisyr.
Den som aldrig gjort det kan kasta första stenen… En annan grej jag aldrig vill höra talas om igen är att en artist ”startat sitt eget skivbolag”.
– Det är inte ens sant. Jag har inte gjort det.
Det står att du är väldigt stolt över ditt skivbolag och att du ser fram emot att signa nya artister som vill lyckas med sin musik.
– Det är min mardröm. Men står det att jag är stolt över det?
Nej, det kanske jag hittade på. Hur beskriver du albumet?
– Det är nio låtar. De är ganska konkreta i sitt uttryck. Diskbänksrealism. Det låter så otroligt torrt och tråkigt. Men alla handlar om Stockholm. Jag är besatt av flanörromaner. Från början hade jag en tanke om att det skulle vara en flanörroman i albumform, men det låter så oerhört pretentiöst att säga det…
Så du nöjer dig med att tänka det?
– Ja, och så säger jag att det är en skiva om olika människor, fenomen och platser i Stockholm.
Läs även: Daniela Rathana: "Det känns cringe att vilja vara popstjärna"
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2025.
