Albumtiteln är förstås ett lån från Sly & The Family Stone, en originaltitel som Yo La Tengo upptäckte från början var ett samtidsrelaterat svar på Marvin Gayes What’s Going On i början av 1970-talet. Men även om den politiska situationen i USA är lika turbulent som då är Yo La Tengos upplopp inte det minsta våldsamt, om än okontrollerbart.
Bandet hade nämligen inte alls tänkt göra något album, skriva låtar eller ens bara jamma lite förutsättningslöst. De befann sig i studion blott och bart för att testa nya dataprogram, och för det behövde de frambringa ljud. När det mitt under lekandet och testandet plötsligt uppstod något som kanske liknade musik och som ett år senare hade råkat bli till musikstycken var ingen mer förvånad än Yo La Tengo själva. I det prövandet är meditativa små stycken som Dream Dream Away och stilla drömsekvenser som What Chance Have I Got de tydligaste exemplen på de ickeexisterande ambitionerna,
Även små jazzanstrukna instrumentaler som Out of the Pool, långa Here You Are och Sun Ra-suggestiva Above The Sound - en av albumets allra starkaste stunder - låter som lyckosamma utfall av slumpen, men Georgia Hubley, Ira Kaplan och James McNew är samtidigt så drivna hantverkare att de inte kan hålla fingrarna borta från att konstruera vare sig underhållande små banaliteter som Esportes Casual, ett litet bossamellanspel för matsalen på något gudsförgätet Holiday Inn, eller från djupt engagerande och helt traditionella låtar. Forever till exempel kombinerar doowop med lågmäld Lambchop-reflektion på ett fördesmligt sätt, och i luftig sextiotalspop som Shades of Blue excellerar framför allt Georgia Hubley.
När Yo La Tengo någonstans tillåter sig också att hänfalla åt sin gamla specialitet med repetitiv Velvet Undergroundpop i She May, She Might blir det den slutgiltiga beståndsdelen i den sortens upplopp som stärker och för samman snarare än konfronterar och splittrar.
