Whiskeytown

Patrik Forshage 11:51 30 May 2001
Whiskeytown har splittrats, och Ryan Adams andra soloskiva är färdig att ges ut vilken sekund som helst. Då dyker plötsligt Whiskeytowns tredje platta upp, inspelad 1999 och "försvunnen" och mytomspunnen sedan dess. För två år sedan drog sig ett sargat Whiskeytown, bara Ryan Adams, Caitlin Cary och Mike Daley, undan i Woodstock tillsammans med vänner som James Iha från Smashing Pumpkins. Resultatet från inspelningarna skulle ha blivit dubbelalbumet [I]Doing That[/I], men skivbolaget Universal gick samman med Polygram, och [I]Doing That[/I] var en av flera skivor som försvann i hanteringen. Ryan Adams jämför inspelningarna av [I]Pneumonia[/I] med historierna om Bob Dylan och The Bands [I]Basement Tapes[/I]. Förutom att inspelningsplatsen är identisk ska den avslappnade relationen till musiken och mellan musikerna ha haft samma karaktär. Utöver [I]Basement Tapes[/I] leder den paradoxalt nog tankarna till en av Ryan Adams tidigaste förebilder. När Paul Westerbergs The Replacements var på väg att falla sönder spelade de in [I]All Shook Down[/I], ett av de viktigare amerikanska 90-talsalbumen. The Replacements var så stadda i förruttnelse att man inte brydde sig om att separera vilka musiker som var bandmedlemmar och vilka som var gäster, allihop antecknades bara som medverkande. Allt var ju ändå på väg ned i avgrunden. [I]Crazy About You[/I] är just renodlad The Replacementsrock som framkallar alla de känsloyttringar som Paul Westerbergs alltid gjort. [I]Mirror Mirror[/I] är med sin pianodrivna pop och sitt försiktiga blås en hybrid mellan The Band och The Replacements. På [I]Jacksonville Skyline[/I] återvänder Ryan Adams till sin barndomsort, och med en dominerande slidegitarr är den minst lika bra som de bästa balladerna på soloskivan [I]Heartbreaker[/I]. Här finns ett par udda spår - [I]Paper Moon[/I] och [I]What the Devil Wanted[/I] - som faktiskt inte alls blir aparta i sammanhanget. De fungerar som mouches, skönhetsfläckar som gör att skivans storslagna skönhet är uppenbar för oss. Ett stort album, om än inte förlorat. När en sträng går av och Ryan Adams gapskrattande avbryter sista låten, "Alright, fuck this, I'm going to the bar", lovar vi att stå för varenda runda om vi bara får fortsätta följa med.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner