På ett av hans mer excentriska album, för 25 år sedan, svor hanatt alltid bära svart - tills fattigdom, fördomar och orättvisa varutrotade ur samhället. Därav smeknamnet The Man in Black.Samtidigt gav han en programförklaring som fortfarande är den bästasammanfattningen av Johnny Cash som artist. En journalist angrep honom föratt han var så ombytlig - från minimalistisk rockabilly till sirapssötaJesushymner - och Cash tryckte upp honom mot väggen och gav sitt svar:"Fråga mig inte i dag om det jag gjorde i går och fråga mig inte i morgonom det jag gör i dag, för det kommer alltid att förändras. Däremot finnsdet saker inom mig som aldrig förändras:Jag ger aldrig upp.Jag älskar människor. Jag kommer alltid att tro på Gud.
Jag älskar musik. Jag älskar att skriva.Jag älskar att uppträda.Jag älskar mitt land.Jag tror på ungdomen. Har alltid gjort det och kommer alltid att göra det.Detta är mina konstanter. Det kan du fråga om."Så lyder John R Cashs privata evangelium - och ingen kan hävda att han harbytt ut många bokstäver i det sedan dess. Framför allt inte det där om attaldrig ge upp.I många år har till exempel Johnny Cash haft fruktansvärt ont. Trots fleraoperationer har han svåra smärtor i käken, som gör varje framträdande ochskivinspelning till en mindre plåga. Att han ändå orkar gå vidare, 40 årefter sin första hitsingel, är imponerande.Ingen hade klandrat honom om han lagt sin svarta Martin-gitarr på hyllannär Columbia kickade honom för tio år sedan, sedan bolagets räknenissardömt ut sin gamla kassako. Men Cash ryckte bara på axlarna, gick till ettlitet, lokalt bolag och gjorde ett utsökt, akustiskt gospelalbum. Två årsenare gjorde han sitt bästa album på säkert 20 år, det klockrena,traditionsstarka Water From the Wells of Home. De här plattorna såldeabsolut ingenting, men det var en konstnärlig revansch som hette duga.
Sex år senare var det dags igen - och nu hände det saker även kommersiellt.Producenten Rick Rubin, dokumenterad expert på att plocka fram det bästa igamla storstjärnor, bjöd hem Cash till sitt vardagsrum, satte fram enmikrofon och en ADAT-bandspelare och spelade in 30 sånger med enbart Cashsröst och akustiska gitarr.Det var aldrig tänkt som ett album - bara som demos. Cash och Rubin börjadetill och med spela in låtarna på nytt med full bandsättning, med folk frånThe Heartbreakers och Red Hot Chili Peppers, men efter ett tag avbröt RickRubin projektet och sade att han hellre ville låta demoinspelningarnautgöra albumet. Cash gav entusiastiskt bifall - och ett år senare fannsAmerican Recordings med på de flesta listor som musiktidningar världen översammanställde över 1994 års bästa album. I engelska Mojo hamnade den fyra,mellan Oasis och Nirvana. Johnny Cash hade kommit hem till rockpublikenigen, utan att ens höja rösten.Den här gången var Rubins ambition att göra ett riktigt rockalbum. Även härbörjade de med 30-40 akustiska demos, men ganska snart klev Tom Petty & TheHeartbreakers in i bilden och fyllde ut låtarna med ett briljant, ytterstlyhört komp, som ger Johnny Cash en perfekt grund att stå på musikaliskt,utan att för en sekund stjäla utrymmet från honom.Jämfört med den brutalt nakna American Recordings är det naturligtvisbredare, folkligare och betydligt radiovänligare. Men det är precis likabra. Jag var lite tveksam först till hans version av Southern Accents,eftersom den för mig är så intimt förknippad med Pettys släpandeDixie-dialekt, men nu kan jag inte låta bli att fastna på den. Få artisterhar sådant fog för en rad som "I got my own way of talking" som Johnny Cash- och det är direkt rörande att höra Pettys tassande bakom mästaren, närhan orkestrerar kompet med fjäderlätt finess.Merparten av låtmaterialet är av mer traditionell Cash-karaktär. Sånger somsett både Gud och Djävulen i ögonen och som det krävs en röst som Cashs föratt över huvud taget våga sig på. Han gör sin egen gamla Country Boy, menmed osedvanlig råhet. Han kan, naturligtvis, inte låta bli att göra någotav The Carter Family, som han mer eller mindre varit adopterad in i underhela karriären. Den här gången är det Kneeling Drunkards Plea - en urgammalgospelstomp som Petty & Co får det att fullständigt slå gnistor om.Han lyckas också med konststycket att göra Beck Hansens Rowboat ochomedelbart därefter Don Gibsons 35 år gamla hillbillyhit Sea of Heartbreakoch få dem att på ett fullständigt naturligt sätt fungera ihop - utan attegentligen förändra särskilt mycket av någondera jämfört medoriginalversionen. Han bara lägger till 64 år Johnny Cash och så blir dethelt plötsligt hans egna sånger.Den märkligaste och starkaste sången på albumet är utan tvivel SoundgardensRusty Cage, från Badmotorfinger. Första gången Rubin spelade den för Cashkunde den gamle inte för sitt liv se hur han skulle kunna komma in i den påett naturligt sätt.
Först när Rubin själv sjungit in en demo började Cashförstå hur han tänkte - och nu låter den som om den är skriven direkt förJohnny Cash: en svärtad taggtrådsblues, som efter halva låten mullrar tilloch blir en mäktig rockhymn. Och rader som "I'm burning diesel, burningdinosaur bones" passar honom onekligen som hand i handske.Jag blir dock lite orolig för vilken uppmärksamhet det ska bli kring attCash gör den här sortens låtar. Artiklar om hur countryikonen blivit hiplär vi snart få tills vi storknar. Och samtidigt som det alltid ärsympatiskt när folk upptäcker gamla hjältar, känns det viktigt att påpekaatt det knappast handlar om hipfaktor från Cashs horisont. Unchainedhandlar bara om vad Johnny Cash alltid handlat om: att nå ut. I en karriärsom varit mer motsägelsefull och ojämn än de flestas, har det alltid varithans stora ledstjärna - oavsett om han gästat U2 eller sjungitpredikantsånger i västernsåpan Dr Quinn. Han har sånger som har något attsäga och han ger inte upp förrän han har fått det sagt.En ängel i svart. Och ett djävulskt bra album.Skivbolag:
Artist:
