Första gången jag träffade Idha Övelius var före en Ride-spelning för fyra år sedan. Hon satt och pratade med sin pojkvän Andy Bell och varenda flicka i lokalen var obeskrivligt svartsjuk. Då var hon inget annat än en indiepopprinsessa som hängde med coole Andy och såg söt ut. Hon såg inte alls ut att vara i stånd att skriva svåra, vemodiga countrypopballader. Men något år senare fanns i alla fall hennes debutskiva, Melody Inn där, utgiven på samma skivbolag som Andy, Creation. Den var okej, men inte mer. Strax efter Melody Inn började Andy och Idha dyka upp i intervjuer i engelska tidningar där de talade varmt om Gram Parsons, Creedence och The Byrds sena 60-talsskivor.
Det är först nu som både Idha och Andy börja thitta uttryck för denna sin fascination för hjältarna. Andy gör det med briljanta rockbandet Hurricane #1, Idha med det nya albumet Troublemaker. Det är onekligen en charmig skiva. Den doftar Carole King, San Fransisco, vemodiga kärlekshistorier mjuka gräsmattor i soliga amerikanska 70-talsfilmer. Det går inte att tycka illa om den. Men det är tyvärr rätt svårt att tycka särskilt bra om den. Idhas musik känns ganska endimensionell. Stråkarna, gitarrerna och tamburinerna ligger visserligen där de ska, inte minst tack vare inhopp från Andy och Oasis-trummisen Alan White, men hennes röst berör aldrig. I lättsamma sånger som Going DownSouth, som handlar om att gå vidare i livet, fungerar det bra. Men när hon sjunger om kärlek, svek och brustna hjärtan känns Troublemaker mer som en Hallmark-film än som Midnight Cowboy. Det blir plastigt istället för vackert. Riktigt intressant blir nog inte Idha förrän hon börjar göra svåra singer/songwriter-låtar med Andy.
Skivbolag:
Artist:
