Första gången jag träffade Idha Övelius var före en Ride-spelning för fyra år sedan. Hon satt och pratade med sin pojkvän Andy Bell och varenda flicka i lokalen var obeskrivligt svartsjuk. Då var hon inget annat än en indiepopprinsessa som hängde med coole Andy och såg söt ut. Hon såg inte alls ut att vara i stånd att skriva svåra, vemodiga countrypopballader. Men något år senare fanns i alla fall
