I mer än 20 år har Tomas Andersson Wij släppts egen musik. Vid flera tillfällen har han hyllats, bland annat i programmet Så mycket bättre, men trots det har sångaren hankat sig fram.
Musiken har alltid svävat mellan att vara klockren och tråkig. En förklaring kan vara artistens bakgrund som musikrecensent, vilket innebär att han vet vad som gör ett album bra. Det hela blir till slut blir alldeles för perfekt, för opersonligt i de personliga låtarna.
Nu kanske det verkar som att den här recensionen dissar Tomas Andersson Wij. Men så är inte fallet. I själva verket är det här en hyllning. En salut till en artist som äntligen lyckats ta det där extra steget. På den nya plattan Högre än händerna når har Tomas Andersson Wij hittat en balansgång mellan gammalt och nytt.
Den som lyssnat på honom tidigare vet att det lågmälda, nakna pianot är ett återkommande instrument. Så är även fallet på den nya plattan, men skillnaden är att på flera låtar har en synth gift sig med de vackra textraderna.
På många sätt liknar albumet en saga. Här byggs en hel värld upp med människor, vardagsbetraktelser och nostalgi. Likaså genomsyrar albumet en känsla av likgiltighet. Tomas Andersson Wij ger utrymme till både glädje och sorg i det väsen som kallas acceptans. Framför allt gäller det låten Jag var ett konstigt barn.
Trots framstegen spökar samma svagheter som på tidigare album. Bland annat känns flera pianolåtar identiska, vilket innebär att lyssnaren tappar fokuset. Med det sagt är det ändå värt att lyssna på Högre än händerna når. Här finns mycket inspirerande, som artisten förhoppningsvis fortsätter att utveckla.
