Det har gått nästan ett år sedan den amerikanske singer-songwritern släppte sitt album Big Time, ett verk som doftade av country och americana, och knappt innehöll några syntar. Något som påminde mycket om hennes tidigare verk.
På den nya EP:n Forever Means fortsätter Angel Olsen att återgå till sina rötter. Genom fyra bitterljuva låtar, som inte fick plats på fjolårets album, får vi följa med på artistens känslosamma vandring genom livet, en vandring som helt klart inte har varit lätt. Dels förlorade hon båda sina föräldrar, dels tog hon mod till sig och kom ut som hbtq vid 34 års ålder.
Den nya EP:n väcker frågor om vad som menas med för alltid. Både människor, känslor och relationer förändras med tiden. Angel Olsen beskriver de nya låtarna som “sökandet efter något annat”. Kanske är det förmågan att omfamna, och älska, förändringarna?
Trots att Forever Means endast innehåller fyra låtar lyckas Angel Olsen baka in en mängd olika känslor på det lilla utrymmet.
Först ut på EP:n är Nothing’s Free, en låt som formas av det trygga pianot och den harmoniska saxofonen. Det är både en vacker och sentimental inledning som får nostalgin att växa i kroppen. Den sentimentala resan fortsätter in på låten Forever Means, ett avskalat verk som låter Angel Olsen och hennes röst stå i centrum.
I stället för att fortsätta på det spåret möts vi plötsligt av två helt annorlunda låtar. Först ut är Time Bandits; en betydligt råare berättelse om att desperat behöva någon, vilja ha någon. Det är svårt att slita sig från det stegrande och trollbindande beatet. EP:n avslutas sedan med Holding On – ett känslosamt, rivigt (mycket elektroniska gitarrer) och rent ut sagt häftigt sångframträdande som skänker en hopp om bättre tider.
Forever Means må vara en EP, men verket bjuder på en mängd känslouttryck, som en del betydligt längre album aldrig ens lyckas komma i närheten av. Det säger mycket om Angel Olsen, att hon lyckas klämma in så mycket på ett så vackert och naturligt sätt, på ett så begränsat utrymme.
