Timbuktu

02:28 28 Apr 2003
Tätt inpå förra årets [I]Wåtts dö madderfakking diil[/I] kommer nu [I]The båtten is nådd[/I], rapparen Timbuktus tredje album. Och att välja singlar från denna väl sammanhållna protestskiva måste kännas ungefär lika svårt som att rycka enskilda kapitel ur en bok. Timbuktu vidareutvecklar sitt unika svenska rapsound. [I]The båtten is nådd[/I] delar musikalisk jord med Boogie Down Productions [I]Edutainment[/I]. Liknelsen känns riktig i samma stund som Timbuktu skriker igång en livespelning efter öppningslåten [I]Lobbyn om 5[/I]. Skillnaderna framstår i skivans bästa stunder som rent kosmetiska. Timbuktu anlitar Peps Persson där Boogie Down Productions hade Kwame Touré. Vidare blir [I]The Kenny Parker Show[/I] istället DJ Amatos [I]En jävel på två hjul[/I] och där KRS-One inspirerades av dancehall och framförde sitt budskap med brysk militant ton trivs Timbuktu bättre som proggig reggae-tomte. Timbuktu plottrar inte fram sina texter, utan ger orden tid och möjlighet att måla i varje enskild rad. Det gör att han sticker ut från mängden av rappare. Pondusen bakom Timbuktus ord, hans varierade och noga avvägda spetsfundighet, lyfter Breakmecanix stundtals simpla produktion av soulsamplingar, akustisk gitarr och keyboardljud. Timbuktu gör protestsångerna om rasism och vapen lika intuitiva som de om gamla vänner och flydd kärlek. Med jämna mellanrum grumlas lyssningsupplevelsen av vissa svagare låtidéer och lite kantig mixning. Skavankerna målas över av sista låten när Timbuktu delar studio med poeten Daniel Boyacioglu och en elektronisk Busta Rhymes-rytm. Daniel raljerar på ett för den heteronormativa hiphop-världen rätt otypiskt vis om sina nattliga sommareskapader som uppiffad klubbhoppande transa. Samarbetet med Peps - som på pappret ser ut som en udda matchning i kulturprogrammet Kobra - blir en stärkande dekokt av blues och roots. Samarbetet är inte bara en kusligt aktuell betraktelse över svensk vapenexport utan också ett av många exempel på hur Timbuktus mångfald går längre än skivomslaget låter ana.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

James Dean Bradfield - Even in Exile

Manic Street Preachers-frontmannen James Dean Bradfield är aktuell med en soloskiva som är politiskt laddad i sin stillsamhet. Even in Exile är till stor del inspirerad av den chilenska sångaren och politiska aktivisten Victor Jara, vars liv fick ett mycket tragiskt slut 1973 i samband med militärkuppen i Chile.

Whitney - Candid

Hyllade duon Whitney släpper coveralbumet Candid mitt i den blåsiga sommaren. Det är en samling med tio låtar från bland andra Kelela, David Byrne, John Denver och The Roches. Att släppa coverskiva, eller covers generellt, är ett så fint sätt att ge lite nytt liv åt äldre verk. Eller äldre behöver de nödvändigtvis inte vara, det räcker nog bara med att tycka om låtarna.