Ride finns inte längre. Det sägs att de splittrades för någon månad sedan, men egentligen slutade de existera för länge sedan. Det Ride som för fem år sedan släppte singlar som Like a daydream och Chelsea girl, album som Nowhere och Going blank again - det Ride som gjorde popmusik som var större än livet - de tynade sakta bort någon gång på sommaren 1993, när de började förvandla sin banala gitarrpop till småpretentiös, svävande psykedelisk rock.
Ride blev ett rockband, de blev ointressanta. 1994 års halvfloppade album Carnival of light rörde sig i ungefär samma territoriersom denna deras sista skiva, Tarantula.
Det handlar om en ganska avslappad folkrock, varvad med grövre, tyngre rocklåtar. Ibland är det bra, men det är aldrig pop. Sunshine, exempelvis, är en riktigt söt liten popdänga, men hör man på texten märker man att den handlar om det tråkiga turnélivet och hur meningslöst det känns att spela samma låtar varje kväll. Alla vet att de enda som skriver låtar om det tråkiga turnélivet och hur meningslöst det känns att spela samma låtar varje kväll är gamla, tråkiga rockband som borde syssla med något annat.
Hade Ride skrivit Sunshine för tre, fyra årsedan hade den handlat om att pussas eller om att ligga på en gräsmatta och dricka billigt vin och dra sina favoritcitat ur Withnail & I. Även om Tarantula vid enstaka tillfällen snuddar vid de där känslorna jag fick av deras första skivor, så har Ride för länge sedan förlorat den energi och naivitet som gjorde deras första skivor så underbara. Tarantula skulle kunna kallas en värdig avslutning, men i min bok tog kapitlet Ride slut långt, långt, tidigare.
Skivbolag:
Artist:
