Stina Nordenstam har mutat in ett eget område i musiken. Dit får man inte följa med särskilt ofta, och några guidade turer i form av intervjuer är det inte tal om. Ändå är varje besök i Stina Nordenstams värld en högtidsstund. Det kanske är därför Nina Persson så tydligt ville slå läger där på sin första soloskiva härom månaden, medan Björk får nöja sig med att betrakta platsen på glansiga bilder i en resebyråkatalog.
Stina Nordenstam fortsätter att bygga samma stämningar som under 90-talet, och som gjorde att hon hade så mycket gemensamt med tidiga Tricky. Men hon känns inte passé. Hon kryddar sina vackra melodier med rytmer och oväsen, och trots att det mesta går i mycket mörk moll har Stina Nordenstam en nästan naiv positiv optimism i sin väna viskande sångröst.
Fascinationen för det atonala och trasiga finns kvar i Stina Nordenstams musik. I [I]So Lee[/I] ligger det oväsensfilter över både röst och trummor, i skarp kontrast med de försiktigt finstämda piano- och syntljuden. Den blandningen av fult och vackert är attraktiv.
På samma sätt lyckas hon fucka upp bossa i [I]The Diver[/I]. Det är det enda stället där Stina Nordenstams gamla jazzinfluenser går att ana, men hon är långt från Viktoria Tolstoys finjazz och kommer inte att spelas i Grand Hôtels pianobar.
Ett av skivans starkaste spår är [I]Keen Yellow Planet[/I], en duett med Brett Anderson som halvvägs övergår till att vara renodlad Mott the Hoople-rock'n'roll komplett med saxofon. Genialt, och faktiskt ganska lättillgängligt.
Det enklaste på albumet är annars [I]Sharon and Hope[/I]. Det är en fantastisk akustisk poplåt, och man kan bara hoppas att några av dem som hittat till Nina Persson och A Camp via dem vågar gå vidare till Stina Nordenstam.
Skivbolag:
Artist:
