I första textraden får Stina Nordenstam en kanyl i ryggraden, och sedan blir det bara värre. Bomberna faller över London i [I]Parliament Square[/I], med en gåshudsstämning som blir akut av Per Texas Johanssons saxsolo, och inte ens på Grand Caymans strand är det riktigt trivsamt i Stina Nordenstams värld.
Den trasiga triphop hon delade med Tricky för snart tio år sedan lever kvar i [I]Winter Kill
Stina Nordenstam
Stina NordenstamStina Nordenstam har mutat in ett eget område i musiken. Dit får man inte följa med särskilt ofta, och några guidade turer i form av intervjuer är det inte tal om. Ändå är varje besök i Stina Nordenstams värld en högtidsstund. Det kanske är därför Nina Persson så tydligt ville slå läger där på sin första soloskiva härom månaden, medan Björk får nöja sig med att betrakta platsen på glansiga bilder |
People Are Strange
Med sitt fjärde album [I]People Are Strange[/I] visar Stina Nordenstam återigen att hon är en av Sveriges djärvaste och mest egensinniga artister. På nya skivan som är en renodlad coverskiva har hon tagit sig an ett antal minst sagt belastade låtar som till exempel Prince [I]Purple Rain[/I], [I]Sailing[/I], som kanske äDynamite
Dynamite är Stina Nordenstams tredje skiva och förmodligen denmest svårlyssnade. De drömska jazzharmonierna, värmen, den ständigtnärvarande hoppfullheten från hennes tidigare skivor har ersatts avnattsvart mörker. Men det är ett mörker som ju mer man tillåter sigfängslas av det, fylls av nyanser, av en ödslighet som är