Den som engagerar sig i Sinéad O’Connors aktuella psykiska hälsotillstånd, religiösa tillhörighet, civilstånd eller offentliga skandaler - och det verkar vara ganska många - har fortfarande ett sjå efter dryga tjugo år. Tyvärr är det inte lika många som bryr sig om hennes musik längre, och det innebar att utmärkta How About I Be Me (And You Be You)? gick relativt obemärkt förbi härom året. Synd, för där visade Sinéad O’Connor att hennes talang är oförminskad, och det är än tydligare på nya I’m Not Bossy, I’m the Boss.
Dock måste man börja med att bortse från ett par av den här skivans egna fördjupningar i ovanstående ämnen, som flummiga The Vishnu Room och den tungfotade rockaren The Voice of My Doctor. Den som vill ha Sinéad O’Connor stenhårt filosoferande hittar mer spännande dramatik i Harbour, och för religiositeten gör singeln Take Me To Church ("What have I been singing love songs for, I don't want to sing them anymore") henne en större tjänst. Den sårigt självbiografiska 8 Good Reasons, där Sinéad O’Connor sjunger om sin psykiska ohälsa och den ljusning som hon ändå kan skönja, är ännu starkare. "It's real uncomfortable to be stuck somewhere you just don't belong (...) If I could have gone, without hurting anyone (...) You know I like to make music, but my head got wrecked by the business").
Mindre självutlämnande men lika bra är Sinéad O’Connor när hon tar ut svängarna både vokalt och ljudmässigt i starka Kisses Like Mine, och samarbetet med Seun Kuti i hyllningen James Brown är suggestivt funkigt. Your Green Jacket med sin klingande soulgitarr, sin försiktiga reggaerytm och sin smart enkla refräng är så omedelbart igenkännelig att den känns som en cover, kanske av Lily Allen. Det är den inte, och den är inte heller den stora sommarhit den verkligen borde varit. Musikvärlden är fortfarande orättvis mot Sinéad O’Connor.
