Det inledande titelspåret är en storslagen hymn där mäktiga patriotiska körer sjunger om att bygga ett land och en bättre värld, och triumfatoriskt till och med snor Trumps valslogan om att göra landet starkt igen. Men Ray Davies har alltid varit en klarsynt rebell, och som 74-åring ser han ingen anledning att sluta med det. Styrkan i hans bild av Our Country kommer ur immigration av människor med olika bakgrund och kultur, det är genom den gemensamma ansträngningen från alla som bosätter sig där som både hans England och hans under decennier valda hemland USA blir starka igen.
Där sätter han tonen för ett självbiografiskt album som är smart, underhållande och ibland konfrontativt både musikaliskt och i berättande. Ray Davies andra del i sin memoartrilogi fokuserar liksom föregångaren på hans relation till USA, och även om de memoarer i bokform som kom ut för fem år sedan bär samma titel som skivtrilogin är det andra historier som berättas här.
Med korta talade partier i syfte att skapa en kontext som egentligen är klargjord redan i låtarnas lediga berättarstil binds anekdoterna, reflektionerna och erfarenheterna ihop till en helhet som skulle göra sig utmärkt i en musikaluppsättning, en iakttagelse som ytterligare förstärks av ett gästinhopp av John Dalgleish från The Kinks-musikalen Sunny Afternoon.
Här går åren som New Orleans-invånare mot sitt slut, och lika mycket som han fascineras av omgivningens landskap och traditioner och av de populärkulturella uttryck som han i The Invaders beskriver att fick upp ögonen för via cowboyfilmer som mycket ung Londonbo, lika mycket skräms han av de hårda livsvillkor som skapar en ström av zombies på gatorna. De sista skildras till tonerna av strålande storbandsrhythm’n’blues i March of the Zombies, och andra rytmer typiska för samma stad i gör hans The Big Weird.
”I celebrate my origins, rather than hide them”, konstaterar Ray Davies i ett mellansnack, och musikaliskt dyker det upp fler The Kinks-refererande stunder, mest påfallande i covern av hans egna Oklahoma, USA, från The Kinks album Muswell Hillbillies från 1971. Ett par ytterligare spår har sett hörts i tidigare inspelningar, men behövdes för helheten även här. Londonstadsdelen där Ray Davies växte upp är för övrigt påtaglig också i Muswell Kills, där han kaxigt fantiserar om att stöta ihop med den New Orleans-rånare som sköt honom i benet, och ta ut hämnden på honom ”London style, know what I mean?”.
I The Invaders drar han sig till minnes ett outtröttligt USA-turnerande, efter att The Kinks inte släpptes in i landet på fyra år när de var som störst 1965-1969, och i The Big Guy minns han med ömhet de storvuxna ”gorillor” som reste med bandet för att hjälpa honom att skydda sig inte minst från sig själv. Det är samtidigt en fin hyllning till namngivna gamla medarbetare och en sorglig berättelse om att inte kunna hantera sitt eget liv.
Den musikaliska bredden är nästan lika imponerande som låtarnas styrka och berättandet. The Take är skitig The Stranglers-rock, doowop-körerna i Louisiana Sky är delikata, och Back In the Day med minnen av när ”we used to imitate the latest hit parade” är strålande rockabilly. Som kompband bistår The Jayhawks, som för övrigt släpper ett eget album nästa vecka, Ray Davies iscensättande av sin musikaliska vision mer exakt än något band han spelat med tidigare (jo, jag inser vad det påståendet innebär).
