Det är så lätt att sympatisera med artister som P.P. Arnold. Den amerikanska sångerskan hoppade av The Ikettes mitt under en Europaturné och stannade i England på uppmaning av Mick Jagger. För unga brittiska mods var hon majestätisk samt samarbeten med Small Faces och Eric Clapton och bakgrundssång bakom alla den erans viktiga artister la en gedigen grund. Hennes egna releaser på smarta etiketten Immediate borde varit tillräckligt för att göra henne lika stor som forna arbetsgivaren Tina Turner, åtminstone i England.
Men något kom i otakt. Skivbolaget lades ned, album lades i malpåse och P.P. Arnold flyttade hem till USA. Där drabbades hon av personliga tragedier, hamnade på obestånd och glömdes bort. Utom av sina (inte längre så unga) brittiska fans.
När de nu inte bara hunnit bli artister på egen hand utan också med ålderns och meriternas rätt uppnått aktningsvärda nivåer vill några av dem gärna betala tillbaka till sina ungdomsidoler, och i synnerhet till dem som inte kom i närheten av de erkännanden de var så förtjänta av. Som P.P. Arnold.
Sådana välgärningar brukar först ta sig uttryck i gästspel och bakgrundssång som dem P.P. Arnold gjort hos allt från Primal Scream och Peter Gabriel till KLF och Roger Waters.
Sedan följer ett comebackalbum där en lång rad långvariga beundrare – här Ocean Colour Scenes Steve Cradock, Paul Weller och delar av The Specials - bidrar med låtar, musikerinsatser och citat i pressreleaser. Den sortens välvilligt iordningsställda skivor är - precis som P.P. Arnold själv är - synnerligen lätta att sympatisera med. Men tyvärr ofta svårare att älska.
På sitt första album på ett halvt sekel stolpar nämligen P.P. Arnold runt på vokala klackar lika höga och darriga som just Tina Turner brukade uppträda i på sin ålders höst, och soulen här är just så odynamisk, klumpig och osvängig. Åren utanför musiken har satt djupa spår i P.P. Arnolds röst, och till skillnad från till exempel Marianne Faithful innebär det ingen ny auktoritet utan enbart rostighet.
Låtbidragen bär konsekvent drag av att försöka travestera antingen svulstig Phil Spectorpop eller amerikansk södersoul från sent 60-tal. Men eftersom koncentrationen verkar ha fokuserats helt på den sortens retroarrangemang fanns inget kvar till minnesvärda låtar, och när covers som Sandy Dennys I’m A Dreamer är tungfotad och trög medan tio minuter av Dylans The Last Thoughts On Woody Guthrie är – jag är ledsen att behöva säga det – tio minuter för mycket finns verkligen inget spännande alls i The New Adventures Of… P.P. Arnold.
Den här skivan är inte ett sätt att hylla P.P. Arnold eller att göra henne en tjänst. Tvärtom.
