P.P. Arnold - The New Adventures Of… P.P. Arnold

Patrik Forshage 06:46 5 Aug 2019

Det är så lätt att sympatisera med artister som P.P. Arnold. Den amerikanska sångerskan hoppade av The Ikettes mitt under en Europaturné och stannade i England på uppmaning av Mick Jagger. För unga brittiska mods var hon majestätisk samt samarbeten med Small Faces och Eric Clapton och bakgrundssång bakom alla den erans viktiga artister la en gedigen grund. Hennes egna releaser på smarta etiketten Immediate borde varit tillräckligt för att göra henne lika stor som forna arbetsgivaren Tina Turner, åtminstone i England. 

Men något kom i otakt. Skivbolaget lades ned, album lades i malpåse och P.P. Arnold flyttade hem till USA. Där drabbades hon av personliga tragedier, hamnade på obestånd och glömdes bort. Utom av sina (inte längre så unga) brittiska fans.

När de nu inte bara hunnit bli artister på egen hand utan också med ålderns och meriternas rätt uppnått aktningsvärda nivåer vill några av dem gärna betala tillbaka till sina ungdomsidoler, och i synnerhet till dem som inte kom i närheten av de erkännanden de var så förtjänta av. Som P.P. Arnold.

Sådana välgärningar brukar först ta sig uttryck i gästspel och bakgrundssång som dem P.P. Arnold gjort hos allt från Primal Scream och Peter Gabriel till KLF och Roger Waters.

Sedan följer ett comebackalbum där en lång rad långvariga beundrare – här Ocean Colour Scenes Steve Cradock, Paul Weller och delar av The Specials - bidrar med låtar, musikerinsatser och citat i pressreleaser. Den sortens välvilligt iordningsställda skivor är - precis som P.P. Arnold själv är - synnerligen lätta att sympatisera med. Men tyvärr ofta svårare att älska.

På sitt första album på ett halvt sekel stolpar nämligen P.P. Arnold runt på vokala klackar lika höga och darriga som just Tina Turner brukade uppträda i på sin ålders höst, och soulen här är just så odynamisk, klumpig och osvängig. Åren utanför musiken har satt djupa spår i P.P. Arnolds röst, och till skillnad från till exempel Marianne Faithful innebär det ingen ny auktoritet utan enbart rostighet. 

Låtbidragen bär konsekvent drag av att försöka travestera antingen svulstig Phil Spectorpop eller amerikansk södersoul från sent 60-tal. Men eftersom koncentrationen verkar ha fokuserats helt på den sortens retroarrangemang fanns inget kvar till minnesvärda låtar, och när covers som Sandy Dennys I’m A Dreamer är tungfotad och trög medan tio minuter av Dylans The Last Thoughts On Woody Guthrie är – jag är ledsen att behöva säga det – tio minuter för mycket finns verkligen inget spännande alls i The New Adventures Of… P.P. Arnold.

Den här skivan är inte ett sätt att hylla P.P. Arnold eller att göra henne en tjänst. Tvärtom.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.