Pop

I dessa tider, då U2 är större än påven och releasen av deras nya album utmålas som en större världshändelse än Dayton- och Hebronavtalen tillsammans, kan det vara på sin plats att påminna om ett par saker. För det första: U2 har aldrig varit ett särskilt viktigt band. De har varit stora i 15 år, men det har aldrig varit banbrytande; aldrig gått främst för en musikalisk rörelse - aldrig förändrat folks liv och musikaliska värld, på det sätt som The Clash, Joy Division/New Order, Prodigy, The Chemical Brothers och i viss mån Oasis gjort. För det andra: de har varit notoriskt ojämna. U2 är bra när de är bra, men hur ofta spelar du Rattle and Hum och Zooropa i dag? (Och hur ofta tror du att de stora kvällstidningarnas popskribenterångrar de ångande superlativer de öste över just Zooropa när den släpptes?)För det tredje: få stora band kan vara så pinsamma som U2. Det handlar inte bara om det pretentiösa världsförbättraroket, som de trotsallt lyfte av ganska elegant under första halvan av Zoo TV-turnén. Framförallt handlar det om att deras fingertoppskänsla alltför ofta varit i nivåmed Runar Sögaards och Bödvar Bjerkes. Förstås med kulmen i kalkonduettenmed Pavarotti i Miss Sarajevo på första (och sannolikt sista)Passengers-plattan i förrfjol. Allt detta gör att det är väldigt lätt att fnysa avfärdande åt U2 1997. Åt deras frisyrer, åt deras klädstil och åt deras desperata försök att spela bara-fyra-vanliga-grabbar-från-Irland (men med ett imagekonto större än Dublins samlade socialtjänstbudget). Men enbart den som är mer bekymrad över sin positionering på åsiktsbarometern än genuint intresserad av bra musik bör låta bli att lyssna åtminstone en gång på Pop. Den är alltså bra. Mycket bra. Jag tillhörde själv dem som tyckte att Depeche Modes Barrel of a Gunutklassade U2s Discotheque i förra månadens stora singelduell. Mendels är Depeche-singeln en fullständigt briljant låt, dels är albumversionen av Discotheque betydligt tuffare än singelns stelaradiomix. Dessutom är det mesta övriga på albumet minst ett par strånvassare. Snacket om att Pop skulle vara ett album som bygger på hård dansmusik - U2s Jilted Generation, ungefär - visar sig, lyckligtvis, mest vara... snack. Visst, det finns inslag av breakbeat-techno, modell light - framför allt iMofo (för övrigt en riktigt bra låt, som fullständigt kör skiten urgruppens tidigare fumlande försök i genren, som den hopplösa Numb påZooropa) - men till allra största delen är Pop ett mycket traditionellt U2-album. Med stora svepande refränger à la The Joshua Tree, enstaka återgångar till det ringande gitarrljud som The Edge en gång var ensam om -och ett par gudomligt sentimentala ballader, som Willie Nelson mycket välkan komma att göra sina versioner av på något kommande album. Det är alltså episk, storslagen rock, med färg av såväl country som blues, vid sidan av de mer spektakulära technoinslagen. U2 har moderniserat sittsound, men inte lika krampaktigt som på Zooropa. Istället tycks de ha söktsig inåt, till den musikaliska kärna som de verkligen behärskar - och sedan bett Flood, Howie B och Nellee Hooper om hjälp med att fylla ut ljudbilden. Lyssna bara på If God Will Send His Angels och If You Wear That Velvet Dress: två gnistrande vackra ballader, som tar avstamp från en matta av slöatrip hop-loops, varifrån Bono sedan kan förverkliga sina eviga drömmar omatt vara en stor soulman. Han sjunger gudomligt på båda två, liksom på den rockigare Please, med de mest effektivt återhållsamma gitarrlicks jag hört The Edge prestera på många år. Symptomatiskt är också att de gör den närmaste spöklika gospelbluesen WakeUp, Dead Man - en låt som Bono pratat om i intervjuer sedan The Unforgettable Fire släpptes 1984. Han skrev den efter att ha överdoserat på Robert Johnsons inspelningar, men har alltså inte hittat någon naturlig plats för den förrän nu - på det album som utmålas som "U2s mest moderna någonsin". Det säger onekligen en del om klyftan mellan marknadsföringen och verkligheten. Albumets nyckel till platinavolymer är det som bara måste vara nästasingel: den mäktiga Staring At the Sun, som låter som om Bono och Noel Gallagher satt sig ner tillsammans, med ambitionen att knäcka både don'tlook back in anger och one vad gäller storslagen balladkraft. men även do you feel loved, med dess ekon från u2s allra första storhetstid, är engiven publikfriare - och ännu en ganska knäckande refräng.textmässigt är det, som vanligt, betydligt ojämnare. värsta exemplet är the playboy mansion (varför, varför, varför måste alla megastjärnor skriva låtar om hugh hefner?), där bono staplar samtidsreferenser på hög utanmening. men det finns också enstaka riktiga pärlor. som i if god will sendhis angels, där han sjunger om "the blind leading the blond" och om "thestuff of country songs". eller som den öppet självironiska mofo, där hanpåstår att han fortfarande diar rock 'n' roll, som från sin mammas bröst."bubble poppin' sugar droppin' rock 'n' roll."jag tror honom. men varför döpte han då inte plattan till det den bordeheta? rock.