Risken finns att många som fallit för liknande sångare med medfött popsnille, som Jason Faulkner, Johnny Polonsky och bröderna McDonald i Redd Kross, ryggar inför Pete Yorns bildsköna anlete, storbolagsuppbackning och namnkunniga polare. Trots genialiteten på debuten [I]Musicforthemorningafter[/I] för två år sedan tog det nämligen lång tid innan publiken upptäckte amerikanen som långt före Interpol och Hot Hot Heat ogenerat stal från svårmodiga britter som Robert Smith och Morrissey, och som dessutom kombinerade det med självlysande poplåtar.
Precis som debuten är [I]Day I Forgot[/I] är till stora delar ett renodlat enmansprojekt, och även här finns här övertydliga blinkningar till hans idoler. På inte helt lyckade [I]Long Way Down[/I] gör han sitt "big Cure guitar solo", och på andra ställen påminns vi med all önskvärd tydlighet om hur det lät när J Mascis gjorde Brill Building-travestier i mitten på 90-talet.
Och precis som på debuten plockar Pete Yorn med guldbyxorna den ena fantastisk poplåten efter den andra ur fickan. Första singeln, [I]Come Back Home[/I] skulle kunna få regimer att falla och världen att kippa efter andan, och [I]Crystal Village[/I] kanske skulle kunna locka fram känslor till och med hos GW Bush. Med akustiska [I]Man in Uniform[/I] visar Pete Yorn att han och Per Gessle har fler skärningspunkter än att båda medverkat på Ramoneshyllningar med samma låt, till exempel en förkärlek för George Harrison.
Tre låtar att sälja din farmor för att ha råd att skaffa, och tre låtar som de flesta artister bara drömmer om att någon gång kanske nästan kunna nå upp till. Tre låtar som ger skivan ett relativt högt betyg. Men faktiskt inte så mycket mer. Visst finns här fler lysande refränger, till och med i en stel och onödigt Lenny Kravitz-stabbig låt som [I]Carlos (Don't Let It Go to Your Head)[/I], men intill diamanter som de tre mästerverken bleknar resten av skivan. Vågar vi hoppas på tolv så bra låtar nästa gång, Pete?
Skivbolag:
Artist:
