Hur recenserar man en förälders sorgbearbetning efter sin avlidne son? Hur bedömer man lyriska och musikaliska kvaliteter i något som är sprunget ur bottenlös förtvivlan? Hur betygssätter man ett verk från en artist som alltid laborerat med mörkrets fascination, och som nu står naken utan minsta antydan till förställan i ett mycket djupare mörker? Det går inte att bedöma, att kritisera eller att betygssätta. Ett sådant verk går bara att antingen försöka behålla distans till, eller att låta sig dras med ned i bråddjupet tillsammans med.
När Nick Caves 15-årige son föll ned från klippan i Brighton och avled förra sommaren hade inspelningarna av Skeleton Tree redan påbörjats, och ganska snart efteråt återupptog Nick Cave arbetet igen, som sitt sätt att ta sig an det ofattbara. ”Because it’s what I do”, har han konstaterat.
”You fell from the sky and crash landed in a field near the river Adur". Det är de första ord Nick Cave yttrar på skivan, och som lyssnare tappar man fotfästet redan där. ”With my voice I am calling you”, sjunger han med återhållen förtvivlan, och det där effektfulla dramatiserandet som Nick Cave är mästare på finns inte tillstymmelse till på Skeleton Tree. I det här allvaret har han inte råd med några av de små insmugna glimtar i ögonvrån vi hört de senaste åren. Här finns inget ljus, här finns ingen nödutgång, här finns bara försök att hantera tung och kompakt sorg.
”Just breath” manar han sammanbitet i I Need You, och på flera ställen ger Nick Caves röst vika. Titelspåret och i den undersköna Distant Sky i duett med den danska sopranen Else Torp andas försiktig optimism eller livskraft, men oftast är musiken dov och monoton, ofärdig och spretig med dissonanta detaljer över ödslighet. Utan stora refränger eller omedelbara melodier ger Skeleton Tree inte minsta chans till bekväm musikkonsumtion. Men den har en nästan hypnotiserande kraft, och trots att Nick Caves smärta skär rätt in i lyssnaren måste man återvända till skivan, om och om igen.
