EMI har vaknat ur sin fleråriga totaldvala och sett till att starta underetiketten, Majesty. Med Fredrik Wennerlund (trummis i Rockmonster) som A&R känns Majesty som en etikett som kan vara med och luckra upp flera av storbolagens betongarslen vad gäller ny "alternativ" musik. Först ut på Majesty är, förutom Rockmonsters andra fullängdare som du kan läsa om på annat ställe, hårdrocksbandet Mustasch.
Jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag visste att deras debut skulle få klockorna att stanna. Redan för drygt två år sedan skrev jag om Mustasch i Nöjesguiden. Då hade jag matats med demos som fått mig att rygga av eufori, glöd och adrenalintillförsel ett tag. Intervjun i Nöjesguiden (för att inte tala om fotot av Henrik Andersson där de posar med en 60-årig kvinnlig bartender i lobby-miljö) blev smått klassisk, men på kontraktsfronten var det desto blekare.
Mustasch spelade på Nöjesguidens prisutdelning 1999 och gjorde succé -- på alla sätt. Fyra män, alla över 30 med allt vad det innebär av professionalism, fokus, kompetens, hårdhet, kyla och en inställning som ingen kunde ifrågasätta ägde scenen och gästerna stod med halvöppna munnar.
Känslan de förmedlade var glasklar: Passar det inte -- hej då no matter om du heter skivbolagskille, Kreti eller Pleti. Så här låter vi -- take it or leave it.
Ingen tog det.
Och efter ett tag slutade demosarna slutade komma till kontoret. Till sist var känslan typ: synd att de inte fick chansen, nu lägger de väl ner snart. Sedan, när man minst anade det var Majesty en realitet och Mustasch deras första signing. Här kommer debuten -- sex låtar så manlig och tungt svängande hårdrock att du häpnar.
Vad som på demostadiet lät som högst begåvad stonerrock med en gnutta originalitet på grund av sången har här raffinerats och transformerats till tidlös, stenhård, finessrik och inte minst supersvängig hårdrock av det slag som designstudenter kallar olyssningsbar. Med andra ord är det asbra. Av flera anledningar. Låt mig nämna tre.
A) Låtarna är väldigt genomarbetade. De låter inte rippade utan har särart och är sällan skådade hybrider av flummig, fetdistad släprock och genuin hårdrock.
B) Trumspelet är helt knäckande. Kan bara säga att jag inte brukar hänga upp mig specifikt på just trummorna -- men här är de remarkabla. De adderar så mycket dynamik och sväng och kött och intensitet att det är helt oerhört. Trummisen heter Mats Hansson, kallas Dojan, och kan vara en av landets bästa.
C) Produktionen är bländande. Jag var helt stum när jag fick höra den färdiga produkten. Efter att ha lyssnat sönder hyfsat kvalitativa demos kunde jag inte förstå hur detta skulle kunna göras så mycket bättre. Och så blev det så inåttahelvete mycket bättre. Fetman, pondusen, rivet, knytnäven, den oerhörda och extremt viktiga tyngden samt inte minst balansen mellan de olika instrumenten (och sången inte minst) är gjord med kunskap, fingertoppar och lyhördhet av Robert Laghi. Tidigare har han visat att han vet hur man får en platta att låta bra även om det är totalt talanglös musik (LOK). När han till sist fick jobba med ett band som hade känslan, ryggradskänslan och hjärtat tog han sin kompetens ytterligare ett antal steg. Slutresultatet är smått knäckande och jag håller lätt Laghi som en av landets allra bästa producenter vad gäller hård rock.
Utan att hemfalla alltför mycket åt självgoda Expressen-takter måste jag ändå säga att jag nästan önskar att jag aldrig hört Mustasch innan jag fick plattan i öronen. Om inte annat bara för att få uppleva chockverkan ännu en gång, på samma sätt som när jag hörde deras demo första gången. Ett svenskt band som förstått hur hårdrocken skall låta, som inte karbonkopierar, som vill något och som dessutom får hårdrocken att svänga på ett sätt som inte har skett sedan Entombeds glansdagar. Detta är som ni själva förstår ingen vanlig platta.Skivbolag:
Artist:
