“Oh, God / Do I need God? / Who is God? / I’ve never had God, oh, God”. Så, med någon slags Du måste finnas, inleds albumet Roach. Det existentiella är genomgående för plattans 13 spår. Lyssnaren får sig en nostalgitripp av Mommy – ett idolporträtt ur ett barns ögon. Och i Nothing to see berättar Miya Folick att “you” skriver med en 19-åring. Själv har artisten passerat 30-strecket.
Livskrisen gör sig påmind igen i 2007 med raden “I’m a little girl with a woman’s past”. Det blir dock snäppet mer filosofiskt i låten efter: “I’m a fucking cockroach and you can’t kill me / Crush me” (Cockroach). Miya Folick måste ha vaknat en morgon ur sina oroliga drömmar, och funnit sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt insekt, à la Kafka.
Även om texten är ärlig är den inte nödvändigtvis relaterbar. Eller, det beror väl på vem man frågar. Men det verkar i alla fall inte vara det allmänmänskliga hon siktat på i första hand. I stället garderar hon sig i musiken.
Mellan raderna i en osäker text finns en självsäker musiker och låtskrivare, som vet exakt vad hon gör. Dessutom står Miya Folick med som producent på flera av låtarna. Hon förvandlar balladen Ordinary till en känslostorm med sin förtrollande röst och händelserika topline. Gitarren är nog, trots att genren annars är alternativ, till och från rockig electropop. Låtarna har egna liv, till synes oberoende från varandra, men binds trots det ihop på något vänster.
Flera spår är goda kandidater till att ljudlägga sommarens main-character-moments. Men mest filmisk är Bad thing. Jämte den existentiella lyriken finns ytterligare en röd tråd i musiken – det sensuella. Syntarna, stämmorna och falsetten sätter en stämning. Stundtals står ljudbilden, som genomgående är rätt sexig, i kontrast till den spretiga texten. Det blir mystiskt på det bra sättet. It.
