Victor Leksell – Tid & tro

Lovis Bratt Deland 10:04 22 Jan 2024

“Det är nåt som vi tappat / Nåt jag inte förstår nu / Säger först att du skrattar / Men den sekunden så går du”.

Bara av att läsa texten till Tappat från 2020 fastnar också melodin på hjärnan. Soundet vi förknippar Victor Leksell med bygger – utöver göteborgskan – till stor del just på toplinen. Det intygar Svag som blev den mest strömmade låten på svenska någonsin.

Med fyra års betänketid släpper Victor Leksell nu sitt andra album Tid & tro. En hel del låtar känner vi igen – Ramla, Fånga mig när jag faller, Nätterna i Göteborg, Din låt (Med Einár), och givetvis Eld & Lågor. Men vi tar det från början.

Titelspåret Tid & tro inleds avskalat för att droppa i en ösig vers, åtminstone sett till produktionen. Som förväntat jobbar Leksells producenter genomgående med dynamik i det instrumentala, medan artisten själv inte tar ut svängarna speciellt i sin sång. Inget fel med det – rösten är trygg och nära, medan kaoset pågår utanför på något sätt. Tid & tro är en stark start, och med facit i hand kan jag avslöja att spåret är ett av plattans bästa.

För att trots singelsläppet boosta hiten Eld & lågor finns Zenith som är någon sorts tvåminutersbrygga och övergår i Eld & lågor. Ytterligare ett mellanspår finns på skivan, nämligen demon Bättre än mig. Eller borde jag säga röstmemot? Låten är en one take med Leksell och en gitarr. Kanske är den rentav skriven och inspelad i affekt, och ska förmedlas just så. Dedikerad till någon speciell.

Texten på Tid & tro rymmer mycket, framför allt flera förlåt. Oftast är det bra och fyller sin funktion som allmänmänskligt, men jag räknar till några för många rim på “mig och dig”. Det kan vara okej, men inte i varannan låt. Speciellt inte i återkommande rader, som  refräng eller brygga.

Möter förväntningarna gör ändå Ramla bäst. Precis som i Svag såväl som Tappat tystnar allt i någon halv sekund innan refrängen tar vid. “Och du fick se när jag ramla / men vi tappa det sanna / Så nu lyfter jag mitt glas för dig / Du var den sista som fick såra mig“. Det är befriande att Victor Leksell fyra år senare fortsätter på det avskalade, grundläggande konceptet. Man måste inte krångla till det – är det lätt så är det rätt. Eller pop. 

Läs även: Victor Leksell: "Jag hatar samarbeten"

Skivbolag: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner