Respekt. Det måste vara ett av vår tids mest missbrukade och missförstådda ord. Alla vill ha respekt, men ingen orkar göra sig förtjänt av den. Man får inte respekt för att man gör en skiva där man skryter om hur många tjejer man haft och hur dyra bilar man köper - det vet alla. Man borde inte heller få respekt bara för att man gör musik som är självömkande - men det vet inte lika många. Respekt är något man får genom att vara uppriktig, självständig och genom att göra något personligt. Respekt, för mig, är Massive Attack. Lyssna på deras två tidigare album ([I]Blue Lines[/I] från 1991 och [I]Protection[/I] från 1994). Låter de det minsta föråldrade? Är de på något sätt offer för sin tids trender? Nej. I alla fall inte på något sätt som låter pinsamt idag. Massive Attack står utanför tiden. De är tidlösa. Deras musik är evig. Och [I]Mezzanine[/I] är förstås fantastisk. Jag tycker egentligen inte om deras nya "riktning" - att de börjat använda mer gitarrer, att de låter ännu mörkare än tidigare. När [I]Dissolved Girl[/I] mynnar ut i ett crescendo av mullrande hårdrocksgitarrer vill jag bara stänga av. Men jag kan ändå inte låta bli att lyssna på [I]Mezzanine[/I] så gott som varje dag. Bortsett från just rockgitarrerna (som bara är irriterande i två av skivans låtar) är produktionen makalös. I [I]Teardrop[/I], den senaste singeln, lyckas de till och med få Elizabeth Fraser (från sömniga 80-talsbandet Cocteau Twins) att låta gudomligt. [I]Inertia Creeps[/I] är 3Ds alldeles egna paranoia-rap. Den här gången får han klara sig utan Tricky (som han brukade göra duetter med) och det går alldeles utmärkt. Och så är ju Horace Andy med, såklart. [I]Man Next Door[/I] är reggae från himlen. Den avslutande vokalversionen av [I]Exchange[/I] är knarkig filmmusik för framtiden.
Oavsett om man spelar[I]Mezzanine[/I] högt eller lågt, i freestyle eller i någon trendig bar, går det inte att motstå hur vacker den är.Skivbolag:
Artist:
