Lloyd Cole – Guesswork

Patrik Forshage 07:41 30 Jul 2019

Under de senaste 20 åren har Lloyd Cole haft en fabläss för elektronisk musik, vid sidan om sin vanliga eleganta gitarrpop. Samarbeten med Hans-Joachim Roedelius har satt spår, och här prövar Lloyd Cole hela den elektroniska maskinpark som han byggt upp hemma i sin källare. Men inte bara.

Samtidigt har han hittat tillbaka till Blair Cowan och Neil Clark, som han inte spelat med sedan Lloyd Cole & The Commotions la ned 1987, och de bidrar till att upprätthålla Lloyd Cole oantastliga pop, där varje låtkonstruktion, varje refräng och varje formulering är ett under av kvalitet.  

En tredje dimension uppstår genom att även Fred Maher finns med i uppställningen. De inledde sitt till-och-från-samarbete i början av 1990-talet, när Lloyd Cole flyttade till New York och rekryterade bland andra Maher från Lou Reeds band, för att spela hårdare rock. Men Fred Maher hade fler strängar på sin lyra, och som producent åt och medlem i Scritti Politti förfinade han den elegantaste synthbaserade discopop man kan föreställa sig.

Det sammantaget leder ofta till att musiken på Guesswork får drag av synthpop så som den lät hos Lloyd Coles generationskamrater i början av åttiotalet, stundtals mer komplexa experiment och ibland enklast tänkbara elektronisk banalitet, men alltid med gedigen popkärna och fingertoppskänsla.

De återupptagna kontakterna med forna kollegor har inte heller inneburit att Lloyd Coles lyrik hamnat tillbaka i sin ungdoms litterära och cineastiska referenser. Istället behandlar den åldrande och konsekvenserna av det, något som går igen också i omslagsporträttet. Hur ska man kunna kompromissa med sin identitet och sina livsval i en relation när man börjar bli äldre och redan är färdig? Hur ska man upprätthålla en relation när det kitt som barnen utgör lämnat boet?

”I’m a complicated motherfucker, you knew that”, konstaterar Lloyd Cole, men för lyssnaren innebär den komplexiteten enbart positiva konsekvenser. Särskilt som Lloyd Coles röst med ökande ålder alltmer antagit en klädsam distingerad Bryan Ferry-patina, som bidrar att göra den vilsna auktoriteten i When I Came Down from the Mountain mer trovärdig och hans sånger i allmänhet än mer aptitliga.  

 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Sarah Mary Chadwick - Please Daddy

Please Daddy är uppföljaren till the Queen Who Stole the Sky som Sarah Mary Chadwick släppte för nio månader sedan. Det allra första spåret heter When Will Death Come och i den allra första versen medger Chadwick att ingenting har blivit bättre sedan vi sist hördes.

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se

2016 startade Matilda Sjöström från Steget ett simultant soloprojekt. Under namnet Det brinnersläpper hon vad hon själv kallar gråtdisco, ett fri genre som uppmuntrar till fuldans. Bara öppna ögon kan se är det andra albumsläppet under namnet. 

ShitKid - Duo Limbo/Mellan himmel å helvete

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.