The Libertines är det viktigaste engelska bandet sedan The Smiths, och före dem The Clash. I tvillingsjälarna och de närmaste vännerna Carl Barat och Pete Doherty hade The Libertines den mest perfekta låtskrivarduon sedan The Smiths, och före dem The Clash.
Men. The Libertines bär också den mest ödeläggande förbannelsen och det mest förutsägbara ödet sedan Johnny Thunders. Den som någon gång stötte på den mannen, på skiva, på scen, iklädd rosa kostym i kön till Ritz eller på Konsum i Midsommarkransen kunde inte annat än att göra ett snabbt överslag om hur många andetag han hade kvar att dra. Ibland är astrologer överflödiga. Ibland måste till och med en utpräglad frihetsälskande fritänkare och visionär erkänna den utstakade vägen. Rakt in i väggen, rakt in i misären, rakt ner i graven.
Så lyssna. Inse. Gråt. Det här är det förmodligen sista kapitlet i en sann saga, som inte kommer att sluta lyckligt. Detta har hänt;
Sedan den omtumlande debuten [I]Up the Bracket[/I] för två år sedan har Pete Doherty gjort inbrott hos sin bästa vän. Han har spelat runt på egen hand när ingen annan orkat med honom, och lika ofta har han missat sina spelningar. I rekordfart har han avancerat från pints till crack, och behandlat världens samlade rehabkliniker som ungkarlshotell.
Det är därför Carl Barat nu har sparkat honom ur bandet, igen, åtminstone till dess att han tagit sig ur sitt crackberoende. Det är därför båda gråter båda ut -- verkligen gråter ut -- var för sig i NME-intervjuer. Den ene, så hög att hans bild nästan lyfter från tidningssidan, för att han inte får vara med, för att han inte förstår, "jag injicerar ju inte". Den andre för att allt känns meningslöst när han inte hittar något annat sätt att motivera sin vän att slänga pipan. "I don't think I want to be in a band called The Libertines if he's not in it".
Därför måste vi betrakta [I]The Libertines[/I] som ett avsked, så sorgesamt, så innerligt, så rättframt att hjärtan stannar, och så avig att det inte går att låta bli att älska den. Inte sedan Johnny Thunders dagar har ljudet av predestinerad implosion varit så himlastormande vackert.
Mick Jones har åter kallats in, för att få någon rätsida på tredje försöket att spela in en uppföljare, och resultatet är lika hjärtskärande som himlastormande. Det är febrigt, nervöst, hetsat, och samtidigt så vackert. [I]Can't Stand Me Now[/I], för att ge ett av många exempel, är en fantastisk poplåt som struntar i vers/refräng-regler, som bara lever ut, med hjärtat blottat och med en gitarr som gör producenten stolt som en tupp. [I]The Man Who Would Be King[/I] har en förvirrad sologitarr och en tralala-refräng från ett band som aldrig hann formulera någon refräng, men gömmer samtidigt minnen från The Kinks mest Music Hall-glada melodier.
Men inte förrän i avslutande [I]What Became of the Likely Lads[/I] blir vidden av tragiken i The Libertines undergång tydlig. De båda vännernas röster slingrar sig kärleksfullt och ångestladdat tätt tätt intill varandra, och deras självrannsakan är hjärtekrossande vacker.
Det här är ljudet av det nödvändiga förfallets absoluta skönhet.
Skivbolag:
Artist:
