Tröttnar England på sin nationalsång har de två val. The Streets och The Libertines. De senares sångare, Peter Doherety och Carlos Barat, sjunger med en sådan oprecision att man kan svära på att de delar tanduppsättning med Shane McGowan - och just har dragit i sig några helrör tillsammans på puben.
Med Julian Casablancas delar de inte bara skivbolag. När The Strokes ser till England för popmelodierna, men ut över Manhattan, genom sovrumsfönstret, för rockriffen, så gör Doherety & Barat likadant. Men utanför deras solkiga spetsgardiner står den urengelska punken och svajar med ett roat flin.
Utanför Birminghams mest ökända konsertlokal, sitter en skylt med texten "The Strokes" i röda versala bokstäver. Under följer ett lika rött "sold out".
Det är på en väldigt gråblöt februaridag som banden förenas i Englands mest deprimerande stad. The Strokes och The Libertines med blicken på samma publik. Men när The Libertines spelar betyder det häng i baren, 1000 obarmhärtiga ryggar vända från scenen. De gör en spretig genomgång av rockhistorien - från 70-talspunk via 80-tals no wave till 90-tals-shoegazing och tillbaka igen. Det är unga, glada, helt spattiga och inte speciellt bra. Men de har en svart trummis i Gary Powell och det är svårt att inte tänka på The Specials, ett av Englands allra snyggaste band.
Åtta månader senare är [I]Up the Bracket[/I], bandets debut klar. Det spretiga är intakt - det har ju faktiskt inte ens gått ett år. Men mer än något annat är de väldigt kaxiga. Fantastiska singeln [I]What a Waster[/I] är inte inkluderad. Däremot jämbördiga [I]Death on the Stairs[/I], titelspåret och [I]Begging[/I]. Helt förbehållslöst tar de det som gör dem gladast av The Kinks, The Clash (Mick Jones var med och spelade in skivan), The Smiths och de flesta andra engelska band som förtjänat sitt The. Jag får en oöverkomlig lust att vakna bakfull med sminket på. Det är en patetisk revolt men för mig är det jämförbart med ett liv utan PG Tips för Keith Richards.Skivbolag:
Artist:
