I. B. Sundström - Antropofagernas rike

Patrik Forshage 00:00 24 Aug 2020

Visst kan man argumentera för Isak Sundströms egenhet och unika konstnärsskap också i det han gör med Pascal, och ännu mer med Skriet. Men det är på sina album i eget namn som han verkligen tar sig både musikaliska och litterära friheter. 

Liksom föregångarna är Antropofagernas rike en sammanhängande sångcykel som arbetar med musikaliska och textmässiga teman och svepande och alltid lätt chockerande ramhistorier. Den här gången tar han det flera steg längre i ambitions- och kostnadsnivå, och de ambitiösa orkestreringar han varit på väg mot tidigare slår ut i full blom. Så pass att han själv väljer att dela in albumet i två volymer, faktiskt, med helt olika musikalisk genrebeteckning. 

Som genre för den första hälften av Antropofagernas rike använder I. B. Sundström ”new age ”, men det har mycket lite med termens traditionella betydelse att göra. Det rör sig snarare om stilla instrumentala orkesterverk, med mjuka träblåsnyanser och försiktigt klingande klockspel i stycken som Röd strand. Allteftersom kompletteras styckena med lika avancerade körkonstellationer (inklusive bland andra Iiris Viljanen och en barbershopkör) och med allt mer komplexa blåsvävnader i oroande Endless Summer

Titlarna på de instrumentala styckena - som handlar om stränder och sand - binder ihop tematiken med utgåvans andra hälft, som hos de stora streamingtjänsterna benämns tillhöra genren”Surfa”. Ordets ändelse är inte den enda skillnaden från den mer etablerade genren ”surf”. Här är låtstrukturerna visserligen avsevärt mer konventionella än under utgåvans första hälft, men någon simpel surfpop är det förstås inte frågan om. Inledande Let’s Go Surfing (in the USA) är en långsam och vacker hymn där den stort orkestrerade melodin i olika faser bärs av en klassisk akustisk gitarr i nära samklang med en tvärflöjt, sedan av en mjuk psykedelisk elgitarr och ibland av ett milt mässande av låttiteln, som enda text. 

Även Surf’s Up I och II lånar sina titlar från ett mer traditionellt surfband, och det går att iaktta tydliga referenser både till Brian Wilson i orkester- och körarrangemang och till Dennis Wilson i sol- och salvattenmjuka melodier. Men de inleds med maskingevärsljud, och medan surfarna surfar i solsken och vågor härjar skogsbränder i fonden ovanför strandbrynet. 

Programförklaringen Antropofagerna sätter tonen för den här dystopiska fantasin, där en lika vilsamt orkestrerad melodi ligger till som förrädiskt lugnande grund för en text som börjar i kärleksfulla strandminnen, med detaljer av det ömsesidiga ätandet av… varandra. Skildringen av det antropofagiska samhällets växande och ätande fortsätter i Vågorna, och med sin karaktäristiskt bräckliga och vingliga röst iakttar I. B. Sundström sedan att ”vi är alla katastrofens barn”. 

Antropofagernas rike avslutas med det mörkaste av budskap. Människor dödar allt dom älskar (sic!), konstaterar han med vänliga beskrivningar av en lång rad varianter på dödandet. Kören svarar med bekymmerslösa ”lalala, lalala”, och fångar essensen i I.B. Sundströms helt unika förmåga att kombinera den vackraste skönheten med det djupaste äcklet.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Fleet Foxes - Shores

Fleet Foxes nya album är en skiva som mer än de flesta påverkats av det läge världen befinner sig i. Existensiella grubblerier har visserligen alltid varit en del av Robin Pecknolds essens, både musikaliskt och textmässigt, men här har covid-19 satt djupare spår än så.