Retrosoul bedöms enligt hävd genom att vi först ringar in artistens genre och förebilder, och sedan undersöker hur väl artisten lyckas återskapa arrangemang och stämningar i relation till detta. Duran Jones & The Indications arbetar i den slickade vokalgruppstraditionen från det sena 60-talets och tidiga 70-talet, med uppenbara lån från The Impressions och O’Jays. Det gör de med tjocka stråklaget, finess och övertygelse, och vi är precis på väg att applådera dem för väl utförd rekapitulering när något oförutsett händer.
Först i Long Way Home och sedan Walk Away lånar de in en annan soulsubgenres funkiga trummor och låter plötsligt moderna. Nå, eller lite modernare iallafall, någonstans i Raphael Saadiq-trakten. Det är en utmärkt väg vidare för Durand Jones & The Indications.
