Det verkade som om 60-talet var Carole Kings decennium. De låtar hon skrev med sin man Gerry Goffin var garanterade hits åt alla från Little Eva och The Crystals till The Byrds och The Monkees. Som sångerska hade hon själv en jättehit med It might as well rain until September 1962, men sedan tog låtskrivandet över allt mer.
Men 1971 hade hon kommit igång med en solokarriär igen, och plötsligt blev hon större och bättre än någonsin. Ihop med bland andra James Taylor och underskattade Merry Clayton sjöng hon in Tapestry med ett antal nyskrivna sånger kompletterade med några av hennes gamla kompositioner, Will you love me tomorrow som The Shirelles haft en kontroversiell hit med 1961 och You make me feel like a natural woman, som hon skräddarsytt åt Aretha Franklin 1968.
Det var ett rätt anspråkslöst album. Att till exempel påstå att Tapestry är producerad av Lou Adler, mannen bakom bland andra The Mamas & The Papas, är en sanning med modifikation. Möjligen kan hans jobb betraktas som ett utkast till Rick Rubins sätt att hantera Johnny Cash och Neil Diamond, för så värst mycket produktion rör det sig nämligen inte om. Han såg helt enkelt till att Carole Kings sånger, framförda rätt upp och ner vid pianot, fastnade på band, och anledningen till att Tapestry kom att ligga på topplistan i sex år, fick fyra Grammys och beräknas ha sålts i 22 miljoner ex har diskuterats sedan dess.
En vanlig förklaring är att det beror på Carole Kings röst, som inte är konstlad i någon riktning utan bär melodin, varken mer eller mindre, men det stämmer givetvis inte. Sanningen är att en skiva med tolv så fantastiska sånger - minst hälften av dem givna bland världens bästa låtar alla kategorier - inte kan hållas under skäppan utan måste få lysa, och att var och
en som kommer i kontakt med den helt enkelt är tvungen att älska den. Det visar om inte annat det hyllningsalbum som fylldes av smör med Rod Stewart och Celine
Dion ställt intill Grace of my heart, den utmärkta film som åtminstone löst är baserad på hennes liv och som lockade såväl Redd Kross som Jay Mascis till skådespelandet.
Med elva av originalalbumets tolv låtar i liveversioner inspelade mellan 1973 och 1976 som bonusmaterial, finns det all anledning att dubblera skivans försäljningssiffror.
