Det som från början var ett mescal-kaxigt fritidsprojekt avknoppat från Giant Sand och för att fördriva tiden mellan tillfälliga påhugg är sedan många år Joey Burns och John Convertinos hyperseriösa huvudsysselsättning. Det har inte enbart varit av godo. Som legomusikanter kan de lyfta vilken artist som helst, från Neko Case till Nancy Sinatra, och live är de den roligaste fest man kan tänka sig. Men på sina allt mer seriösa album har de alldeles för ofta varit profillösa, och det lever delvis kvar även på Algiers. De påtagliga influenserna från inspelningsstaden New Orleans är fina, och det är välkommet att latinrytmer fortsätter att ta allt större plats på bekostnad av den alltmer klichéartade ökenamericanan som var den ursprungliga attraktionen med Calexico. Men precis som flera gånger förut är Algiers en trivsam tillställning där man artigt ler och umgås, utan att där den verkliga partykänslan infinner sig.
