Efter den här tvåfrontsattacken får indiepubliken se sin egen pinup-pojke Conor Oberst förlorad till större sammanhang. Strunta i de därmed obligatoriska beskyllningarna för anpassning, två släpp samma dag varav en skiva uppbyggd kring vrickad elektronik är ett effektivt sätt att desarmera alla utslätningsanklagelser.
Men räds icke. I det elektroniska mullret med trumloopar, metalliska slagverk och ljudeffekter gömmer [I]Digital Ash In a Digital Urn[/I] häpnadsväckande låtar. Trots sin beskärda del av elektronik är [I]Light Pollution[/I] gitarrpop i rakt nedstigande led från The Kinks, och [I]Arc of Time[/I], så cool att man fryser, kan mycket väl vara årets låt.
Ändå får electronicaskivan se sig utklassad av sin lågmälda americanasyster [I]I'm Wide Awake, It's Morning[/I], där Conor Oberst obesvärat trallar ur sig den ena överjordiska sången efter den andra. Efter en inledning med Den Perfekta Countrylåten med Odödlig Refräng blir det bara bättre. [I]First Day of My Life[/I] är en längtansfull ballad som Gram Parsons skulle satt på piedestal, och på andra ställen låter Parsons gamle parhäst Emmylou Harris piggare än på 30 år. Hon möter en sångpartner desperat som bara Townes Van Zandt före honom, och när den avskalade och bittra [I]Land Locked Blues[/I] inte borde kunna bli vackrare lyfter en liten trumpetserenad den till ännu högre höjder.
"I could have been a famous singer if I had had someone else's voice, but failure's always sounded better. Let's fuck it up boys, make some noise", sjunger Conor Oberst i den dramatiska indiehymnen [I]Road to Joy[/I]. Men det är falsk blygsamhet. Han kommer aldrig att skala bort den udda falska ton som likt en mouche accentuerar den överväldigande skönheten, det är sant. Men det är just det som gör honom till en av världens största sångare, också kommersiellt.Skivbolag:
Artist:
