Som vi älskar våra ställföreträdande vackra förlorare, dem som offrar sig för oss på självdestruktivitetens kors. De enda vi älskar mer är dem som återuppstår, dem som vi givit upp hoppet om men som kommer tillbaka för att med skorrande röst vittna om hur det såg ut där nere i avgrunden. På åttiotalet älskade vi hur Marianne Faithfull reste sig från parkbänken på Soho Square för att ge oss sin ärrade rehabiliteringsmanifestation Broken English. Mer nyligen älskade vi Kevin Rowlands triumfatoriska återkomst, och England har redan gått ner i spagat över Boy George och hans ärligt talat rätt darriga comeback.
Att hans röst är mixad så högt över allt annat, och att den konsekvent tillåts darra oerhört ostadigt över toner, över tryck och över vibrato i en tid där studiotricken enkelt trollar bort sådana brister är att stoltsera med sina ärr och att tigga om lyssnarnas sympati. Och mycket riktigt är flera av de till synes självbiografiska balladerna rörande, till exempel när han inledningsvis frågar sig om han fortfarande är the King of It All, trots att det är uppenbart för honom och alla andra att hans kungadöme försvann upp i hans näsa för flera årtionden sedan.
Men musikaliskt lämnar This Is What I Do en hel del i övrigt att önska. My God är bara ett exempel på hur en i grunden bra låt - med en rent av lysande antihomofobisk text - ruineras av arrangemang som blåses upp intill parodi. Där slåss en euforisk gospelkör om utrymmet med Trevor Horns avlagda Fairlight och en skenande hårdrockgitarr. När han sedan i en klichéartad countryballad om att bli lämnad ber om att få behålla om inga ägodelar så åtminstone sin värdighet är det just den han sätter på spel. En hel del plastreggae som den lät på på den brittiska åttiotalstopplistorna klämmer han in för garantera att vi inte missar att associera till Do You Really Want to Hurt Me.
En cover av Yoko Onos Death Of Samantha däremot balanserar på rätt sida, och ett par mer återhållsamma ballader fungerar också. Men det främsta säljargumenten för Boy Georges första album med originalmaterial på 18 år (!) spelar fortfarande på nyfikenhet och sensationslystnad, nu av andra skäl och kompletterat med sympati, stöd och kanske en skopa medlidande.
