Bill Fay - Countless Branches

Patrik Forshage 00:00 13 Jan 2020

Värmen och intimiteten är det första lyssnaren slås av på veteranen Bill Fays tredje album efter återkomsten. Runt 1970 gav han ut ett par förbisedda album innan musikindustrin tappade intresset, och inte förrän nästan 30 år senare började han få uppskattning för de gamla inspelningarna när Jeff Tweedy och Ed Harcourt envisades med att droppa hans namn, och Okkervil River och War On Drugs följde Wilco i att spela in covers av hans gamla låtar. 

2012 spelade han alltså in sitt ett nytt album efter drygt 40 års bortavaro, och vi kan bara vara tacksamma att tiden och historien hann ikapp honom innan det var för sent. För han är till och med starkare på sin ålders höst. Att han nu hunnit bli 77 år hörs i rösten, men han använder svagheten och bräckligheten till sin fördel. Det närmast förstärker den episka skörheten i hymner som Love Will Remain och Your Little Face.

Han delar estetisk känsla - om än inte vare sig röst eller instrumentering - med åttiotalets Robert Wyatt. Sångerna är enkla och spartanskt arrangerade, vanligtvis med en den ständige följeslagaren Matt Deightons gitarr och/eller Bill Fays egna sparsmakade pianospel (utom på några onödiga fullbandsrepriser som bonus). Bara någon enstaka gång är sångerna längre än ett par minuter, och den sortens fokus innebär ytterligare en orsak att lyssna intensivt och noggrant. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).