Anna Ternheim – All the Way to Rio

Patrik Forshage 16:45 19 Nov 2017

Anna Ternheim har länge haft nomadiska tendenser, och periodvis bott på Manhattan, i Stockholm och i Buenos Aires. Det här albumet föddes under en månadslång vistelse vid Ipanema, men eftersom det sällan är en enkel process för Anna Ternheim att göra nya skivor har det dröjt fyra år innan det ligger färdigt. För när hon i Sverige inledde processen tillsammans med personer som hon arbetat med tidigare - Johan Berthling, Andreas Söderström, Per Eklund och Tomas Hallonsten - i ett garage i Stockholm ledde det inte till musik som hon kände sig bekväm med, Under åren som följt har projektet alltså hunnit dö och upplivas flera gånger, och bland annat hann hennes New York-album For the Young emellan.

Därifrån återanvänder hon till Keep Me in the Dark, som här presenteras i en mörkt stilla version som pendlar i stämning mellan det sakrala och det djupt hotfulla. Samma stämningar finns i Holding On som rusar mot ett förtvivlat crescendo, medan Maya är varmare och rent av trösterik. Med Waving His Hello hittar hon nya och spännande uttryck, med elektronik och subtil puls i en luftig gitarrmelodi, och även om både elektriskt sprakande gitarrer och elektronik på hela albumet hålls strängt kopplade bidrar de till att utveckla ett nytt spänningsfält för Anna Ternheim. 

Under ett helt decennium har Anna Ternheim om och om igen visat att hon är en av landets viktigaste artister, och det förstärks ytterligare med All the Way to Rio, som för övrigt bäst avnjuts i vinylformat så att omslagshäftets fotografier av Jacob Felländer kommer till sin fulla rätt.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Jim James – Tribute To 2

Jim James har gjort det till en vana att släppa ifrån sig soloalbum, sidoprojekt och coveralbum mellan sina mer ambitiösa My morning Jacket-album, och här fokuserar han på sent 60-tal och tidigt 70-tal. Han blandar välkända sånger som The Beach Boys I Just Wasn’t Made for These Times och en djupt sorgsen akustisk tolkning av Sonny & Chers Baby Don’t Go med mer udda val från tidigare eller senare delar av nittonhundratalet, från Irving Berlin till Abbey Lincoln.