Jag har alltid varit av åsikten att när musiker blir för duktiga, för "färdiga", är musiken förstörd. Den blir ointressant, tillrättalagd och skavankfri. Eller pretentiös, sönderanalyserad och teoretisk. En annan utbredd åsikt som jag brukar dela är att om ett band är för eklektiska och breda i sin musiksmak så blir resultatet ofta fruktansvärt osexigt. En stor skivsamling förstör rocken. Van Morrison-bootlegs, Motowns samtliga singlar och Sun Ras alla verk är möjligtvis bra kriterier för att bli rockjournalist men vad du än gör, starta inte ett band. Det är okej att vi har de här teorierna. Men man ska veta en sak: Yo La Tengo sitter någonstans i New Jersey och skrattar åt oss. Med sina 16 år som band och sina oräkneliga skivsläpp är de mer rutinerade och färdiga som musiker än du någonsin kan föreställa dig. Och utan att ha varit hemma hos vare sig James eller Ira och Georgia vågar jag lova att de har fler Van Morrison-bootlegs än du kan räkna till. För att inte tala om rum i vilka de förvarar sina Sun Ra-skivor.
[I]And Then Nothing Turned Itself Inside-out[/I] är deras elfte LP och den sopar mattan med allt vad mina och andras rockteorier heter. Hade jag en teori om vad de pysslade med skulle jag gärna dela med mig av den, men jag har inte en aning. Det enda jag vet är att de snart ska ut på en "Sitt ner och håll käften-turné" och att de inte behöver säga åt mig två gånger.
De valde en gång att döpa en av sina skivor till [I]Genius + Love=Yo La Tengo.[/I] Bara namnet imponerade byxorna av mig och det är också den bästa sammanfattningen av bandet någon någonsin kommer att kunna göra. Och det är inte direkt någon slump att det var de själva som kom på det. Under sina 16 år som band har de förändrats, utvecklats och överraskats mer än de flesta av oss gör under en livstid. De har gjort organisk pop, atmosfärisk punk och rock för genial att kallas rock.
Tolv-tummaren [I]Autumn Sweater[/I] var en liten hint om vad som komma skulle men jag var inte ett dugg beredd. Volymen är lägre och ljuden klarare. Det är mer sparsmakat än tidigare och mellotron, vibrafon och orgel. Dova trumbeats stryker under och man lyssnar uppmärksamt efter varje liten skiftning. Och dem är det gott om. I en version av discomannen George McRaes [I]You Can Have It All[/I] hörs Georgia viska ackompanjerad av cello och Ira som nynnar gitarrens melodi. [I]Tears Are In Your Eyes[/I] låter som en gammal countrysoulballad och singeln [I]Saturday[/I] är en suggestiv popsång med filmmusikpiano. Det skramligaste spåret [I]Cherry Chapstick[/I] låter som soundtracket till New York (staden) och låttitlar som [I]Let's Save Tony Orlando's House[/I] talar för sig själva.
Jag tror ingen av oss har en chans att riktigt haja vad det är Yo La Tengo pysslar med. Det låter inte speciellt märkligt men det finns något ogreppbart över det som tyder på att de har förstått något. Förstått något ingen annan ens har tänkt på att fråga sig. Yo La Tengo står för den subtilaste revolution jag någonsin kommer att ta del av. Det är inget band du spelar för att uppröra dina föräldrar. Det kommer heller inte få dig att spraya anarkistsymboler på betongväggar. Det är större än så och ändå kan det passera dig obemärkt förbi. Om du fastnar så kommer du hur som helst aldrig att förstå. Du kan göra som jag och låtsas. Men försök inte ens förstå. Jag inbillar mig att det har med jazzen att göra, fast i en form som hoppat över flera steg. En form för modern för att det ska kunna kallas jazz. Ett slags popmusik för 2000-talet. Egentligen är det kanske inte konstigare än så. Popmusiken måste utvecklas. Det har den alltid gjort. Yo La Tengo går bara händelserna i förväg.Skivbolag:
Artist:
