Villa Brännugnen

Allt började när Johan och Katrina Lindqvists hus i Farsta brann ner till grunden för några år sedan. Eller, det där är kanske inte helt sant men vad som däremot är det är att på samma plats byggde paret istället upp det som idag går under namnet Villa Brännugnen. Det av Gert Wingårdh ritade huset är en historia i sig, inte minst på grund av det träd som letar sig igenom såväl förstutrapp som balkong. Utöver denna detalj är det byggt med sällskapsytorna på nedervåningen, och sovrummen en trappa upp. En planlösning som passar utmärkt om man känner för att öppna en restaurang i hemmet, vilket Johan bestämde sig för efter en lång karriär inom framför allt Stockholms krogbransch.

Torsdag till lördag dukar Villa Brännugnen således upp för en restaurangsittning med kapacitet för cirka ett tjugotal personer. Vi välkomnas i hallen där vi förses med ett par innerskor och hänvisas till ett av de bord som är placerade runtom i Johan och Katrinas vardagsrum. Till vår stora lättnad sitter vi placerade sällskapsvis, och slipper alltså dela en avsmakningsmeny med vilt främmande människor. Avsmakningsmenyn för en dryg tusenlapp är förbetald, men då vi inte har beställt det tillhörande dryckespaketet beställer vi vin separat från den korta men väl utvalda vinlistan som innehåller titlar signerade såväl Dryckesbutiken som Pompette. 

Att Johan har en bakgrund på Berns Asiatiska avslöjas tidigt under kvällen bland annat av att den klassiska haricot vert-rätten med ostronsås och rostad vitlök dimper ner. En rätt som har etsat sig fast i våra smakminnen sedan över ett decennium tillbaka, och som vi gärna återkommer till även på hemmaplan. När vi påpekar detta för kocken, som gärna rör sig ute bland borden, glimrar det till i ögonvrån på densamme. Det visar sig vara Johan själv som introducerade rätten på restaurangen i fråga, efter inspiration från ett krogbesök i London.  Menyn fortsätter till stor del i samma odefinierat asiatiska stuk, med bland annat en råbiff smaksatt med chilipasta där köttet kommer från gården ett stenkast ner i backen. Inför serveringen berättar Johan om vad kossan som satt livet till för vår måltid hette och varför de valt ut just henne. Ett par andra rätter vi gärna ringer hem om är den röda misosoppan med gravat ägg och rökt kalvbräss, samt inte minst en pilgrimsmussla som kommer in prydligt glaserad i rödbertsteriyaki och omgiven av riven pepparrot.

Allt är genomgående väldigt välbalanserat både sett till smak och portionsstorlek, och inga detaljer lämnas till slumpen. Detta märks inte minst när vi kommer fram till finalen med bryggkaffe och praliner samt avec för den som vill. Ett enkelt knapptryck på mediabänken, där även vinylspelaren på vilken gästerna själva sköter musiken står, sätter igång en liten motor som hissar upp Johans specialbyggda barskåp. Baren rymmer ett urval av sprit tillsammans med ett centilitermått med vilket vi själva får måtta upp fyra centiliter av önskad avec, samtliga till något mer än självkostnadspris.

Tre timmar flyger förbi och vips är det dags att säga farväl till en upplevelse som länge kommer att dröja kvar såväl på smaklökarna som på näthinnan, och man äter ju faktiskt med ögonen också.